Docentföreläsning: Milstenar i betongens utveckling (samt för andra agglomererade mineralbaserade material)

Betong är vårt mest använda byggmaterial räknat i volym – det består av sten (ballast) bundet med cementpasta. Dess användning kan spåras tillbaka till Galiléerna – ett 9000 år gammalt betonggolv i Yiftah El tillverkat av hydratiserat kalk. Dess tryckhållfasthet är ca 30 MPa, samma tryckhållfasthet som betongen i gamla Tranebergsbron hade från början. Romarna blandade senare vulkanisk aska liksom finmald bränd lera för en blandning som härdar under vatten. Konsten att tillverka betong gick delvis förlorad med romarrikets fall. Men olika betongliknande bruk användes i till exempel kanalbyggen. Betongen återupptäcktes först på 1800-talet (via munkar som översatte recepturer för romarnas betong) varefter betongen fick betydligt större användningsområde i kombination med armering, vilket givit det rationella betongbyggandet vi ser i dag. En ny spännande utveckling i Japan sent 1980-tal ledde till ett helt nytt koncept av gjutförfarandet – självkompakterande betong. Jag kommer att berätta om simuleringen av denna betongs flöde och formutfyllnad, för att framgångsrikt kunna förutsäga vilka färska (reologiska) egenskaper som krävs för att säkerställa en lyckad gjutning. I framtiden kommer det att finnas många olika betong- och bruksrecepturer för att anpassa detta flexibla material ytterligare, till exempel inom energilagring (värme/kyla). Framtidens betong arbetar för klimatet och fortsätter som grå massa att vara ett spännande forskningsområde och intressant material!