Mobilising the Sustainable Neighbourhood

QC 20260417

Abstract

Sedan Brundtlandrapporten har hållbar utveckling etablerats som en central norm inom stadsutvecklingspraktiken, med hållbar stadsutveckling ofta betraktat som ett närmast självklart mål för den samtida urbaniseringen, där miljöskydd, ekonomisk tillväxt och social välfärd kombineras i en gemensam politisk agenda. Denna självklarhet kan dock förstås som ett uttryck för sunt förnuft, föreställningar som framstår som universella och okontroversiella, men som i själva verket är historiskt och geografiskt situerade och formade av specifika makt- och kunskapsrelationer. I praktiken innebär detta att hållbar stadsutveckling inte utgör ett entydigt koncept, utan snarare en komplex, föränderlig och ofta konfliktfylld process som kontinuerligt omförhandlas i olika socio-materiella sammanhang.Trots denna erkända komplexitet har hållbar stadsutveckling kritiserats för att operationaliseras genom en ekologisk moderniseringsdiskurs, där teknologisk innovation och resurseffektivisering förväntas möjliggöra fortsatt ekonomisk tillväxt utan att äventyra framtida generationers behov. Denna pragmatiska policylogik har bidragit till en avpolitisering av hållbarhetsfrågan genom att tona ned konflikter mellan social, ekonomisk och ekologisk rättvisa och mer tillväxtorienterade marknadslogiker. Följden har blivit att hållbarhet därmed riskerar att reproducera rådande urbaniseringsmönster snarare än att transformera dem. I denna mening kan hållbara stadsutvecklingsprojekt förstås som en sustainability fix, där en uttalad hållbar planeringspraktik legitimerar en fortsatt stadsutvecklingspraktik som inte skiljer sig nämnvärt från den gängse urbaniseringspraktiken.I den svenska kontexten har denna praktik utvecklats genom en lång tradition av att arbeta med hållbar stadsutveckling, där Sverige positionerat sig som internationell föregångare, med ett stort antal ambitiösa projekt och ett flertal nationella strategier för ökad innovation, samverkan och lokal kapacitet för hållbar utveckling. En central del av denna agenda har varit utvecklingen av hållbara stadsdelar, där projekt fungerar som experimentella miljöer för att testa nya tekniska, sociala och planeringsmässiga lösningar, där några flaggskeppsprojekt i storstadsregionerna fått betydande uppmärksamhet och stor nationell och internationell spridning som goda exempel på hållbar stadsutveckling.Denna dominans av storstadsbaserade exempel har emellertid skapat ett kunskapsgap kring hållbar stadsutveckling i mer perifera och peri-urbana miljöer. Peri-urbanisering beskriver ett samtida urbaniseringsmönster där stadens centrala och perifera egenskaper sammanflätas i heterogena och fragmenterade landskap präglade av ett mittimellanskap. Dessa miljöer är inte resultatet av rådande planeringsideal utan snarare oplanerade processer som uppstått när rumsliga och funktionella strukturer expanderat. Samtidigt som peri-urbana miljöer ofta marginaliseras inom forskningen och planeringspraktiken utgör de i dag centrala arenor för en ny urbanisering och därmed potentiella platser för innovation och transformation.Mot denna bakgrund syftar avhandlingen till att undersöka vad som händer när konceptet hållbara stadsdelar mobiliseras till peri-urbana kontexter. Fokus ligger på de rumsliga, institutionella och konceptuella omkonfigurationer som uppstår när policyer, praktiker och idéer översätts mellan olika sammanhang. Avhandlingen utgår från teorier om policy-mobilitet, som betonar att urbana policyer inte sprids som färdiga paket utan transformeras genom processer av översättning, mutation och omkonfigurering. Detta perspektiv möjliggör en analys av hur hållbar stadsutveckling formas i ett dialektiskt samspel mellan dominerande diskurser och lokala förutsättningar i den situerade kontexten.Teoretiskt är studien förankrad i en poststrukturalistisk och relationell tradition, där rum förstås som assemblage, dynamiska konfigurationer av socio-materiella relationer i ständig tillblivelse. I kombination med kritisk urbanteori belyser detta hur mobilisering av urbana policyer kan fungera som hegemoniska interventioner som reproducerar ojämn utveckling och rådande maktstrukturer, samtidigt som rumslig och diskursiv kontingens öppnar för mothegemoniska möjligheter och alternativa utvecklingar. Avhandlingen integrerar även litteratur om platsbaserad utveckling, social innovation ochtransformativ innovationspolitik för att utforska hur hållbara omställning kan förankras kontextuellt utifrån lokala förutsättningar snarare än skalas upp från tidigare exempel.Empiriskt undersöks dessa frågor genom en analys av planeringsdokument för hållbara stadsdelar i Sverige samt en fördjupad fallstudie av Jakobsdalen i Borlänge, ett projekt som representerar mobiliseringen av hållbar stadsdelsutveckling till en peri-urban kontext. Borlänge, med sin industriella historia och djupa erfarenhet av territoriell stigmatisering, utgör ett illustrativt exempel på hur hållbarhetsdiskurser mobiliseras för att omforma platsers identitet i attraktionshöjande syfte. Fallstudien möjliggör därmed en analys av både möjligheter och utmaningar kopplade till hållbar stadsdelsutveckling i kontexter präglade av periferalisering och komplexa socio-spatiala konfigurationer.Avhandlingens övergripande mål är att problematisera hur hållbara stadsdelar konceptualiseras och mobiliseras inom planerings- och policydiskurser samt att identifiera vilka konsekvenser detta får i peri-urbana miljöer. Studien strävar även efter att utforska möjligheter för framväxten av mer kontextkänsliga och transformativa praktiker genom att utveckla och testa ett designbaserat arbetssätt där hållbar stadsutveckling behandlas genom gränsobjekt som syftar till att dialektiskt möjliggöra gemensamma tolkningsprocesser mellan aktörer och kontextuella förutsättningar för att organisera och öppna upp för transformativa och innovativa lösningar anpassade till lokala förutsättningar.Genom denna ansats bidrar avhandlingen till en fördjupad förståelse av hållbar stadsutveckling som en relationell och situerad praktik. Den visar hur dominerande urbana artikulationer av hållbarhet riskerar att reproducera rådande utvecklingsmönster och samtidigt försvåra översättningen av policyer till olika kontexter. Avhandlingen visar hur det leder till stora utmaningar för hållbar stadsutveckling i peri-urbana miljöer. Samtidigt framhävs potentialen i dessa miljöer som platser för innovation och transformation, där kontextuella dynamiker kan fungera som resurser snarare än hinder. Därmed argumenterar avhandlingen för behovet av en mer pluralistisk och kontextmedveten mobilisering av hållbar stadsutveckling, som erkänner diversitet och öppnar för alternativa urbaniseringspraktiker.

Link to DiVA