Till innehåll på sidan

På plats i pandemin, del två

Publicerad 2021-02-23

I ett år har vi levt med pandemin som hastigt förändrade arbetsvardagen för många. Det dagliga arbetet på campus byttes till hemmakontor och undervisning på distans. Men inte för alla medarbetare på KTH.

I en artikelserie med temat "att arbeta på KTH under pandemin" berättar några kollegor, som av olika skäl inte kan jobba heltid på distans, hur det är att vara och arbeta på ett folktomt KTH.

”Det blir ganska tråkigt”

Björn Nordbäck är intendent i infrastrukturgruppen på Skolan för kemi, bioteknologi och hälsa (CBH).

En man som sitter bakom två datorskärmarna
Björn Nordbäck i sitt arbetsrum på Campus Flemingsberg. Foto: privat.

I KTH Flemingsbergs långa adminkorridor är det nästan helt tomt. Björn Nordbäck är den enda personen som är på plats.

– Jag jobbar inte på distans alls. Det sker kanske en gång i kvartalet att jag tar en halvdag hemifrån. Oftast är jag på plats från 06.30 till halv fyra på eftermiddagen, säger han och fortsätter:

– Mitt arbete har en hel del praktiska moment som inte går att sköta på distans, exempelvis att ta emot hantverkare och installatörer. Nu är vår vaktmästare sjuk också, så då vikarierar jag för honom med posthantering och godsmottagning.

När Björn Nordbäck ändå är på kontoret hjälper han kollegor från andra enheter som arbetar hemifrån med små praktiska saker, som att skanna in dokument. Vanligtvis finns det några andra att snacka med i huset, men utöver den sjuka vaktmästaren har it-teknikern nyss halkat och brutit foten.

– Ja, det blir ganska tråkigt och lite svårt att ha social kontakt när det är ytterst lite folk i huset. Men vissa lärare är här, och skolans infrastrukturgrupp har zoommöte varje dag. Och så har vi personal från Röda Korsets högskola på ovanvåningen som jag fikar med varje morgon.

Hur får du dagarna att flyta på?

– Det blir lite problematiskt, men man får vara på plats, fixa lite smått och ha bra musik på kontoret.

Text: Kenneth Carlsson

”Kollegornas sorl saknas i labbet”

Léa Zuili är praktikant på Avdelningen för material- och nanofysik på Skolan för teknikvetenskap (SCI).

Ung kvinna i vit labbrock vid en bänk fylld med glasbehållare.
Léa Zuili i Avdelningen för material- och nanofysiks labb. Foto: Sofia Nyström

Utanför i det expanderande campusområdet Albano ångar livet på som vanligt med byggarbetare och buller. En kontrast mot insidan av nybyggda Hus 3 där avsaknaden av det vardagliga sorlet från forskarkollegor påminner om en annan verklighet.

­– Det känns lite tomt att vara här i labbet, som mest är vi tre personer samtidigt. Jag behöver komma hit för att utföra mina experiment och använda en speciell programvara, säger Léa Zuili.

Just nu underhåller hon en modell som genom en viss avsaltningsteknik kan vara framtidens lösning för färskvattenbristen i världen.

Hon känner sig lyckligt lottad över att ha fått chansen att komma från Frankrike till KTH för att göra sin praktik men berättar om hur pandemin ställer till det när det kommer till fritidsaktiviteterna.

– Jag hade egentligen planerat att besöka museer, bada bastu och få besök av mina föräldrar men får nöja mig med långa härliga promenader i naturen istället.

Text: Sofia Nyström

Första artikeln i serien "På plats i pandemin"

I nästa artikel i serien:

Porträttbild: ung kvinna med blont hår

”Jag känner mig för det mesta trygg” – Rebecka Viktorin, servicekoordinator på Skolan för elektroteknik och datavetenskap (EECS).

Porträtt: man i mörkt skägg och grön keps

”Jag skannar all post och mailar till mottagaren” - Hampus Grönberg, vaktmästare på Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad (ABE).

Innehållsansvarig:Marianne Norén
Tillhör: Aktuellt
Senast ändrad: 2021-02-23