Exploring societal impacts of self-driving public transport using four-step transport models

Abstract

Självkörande teknik har under det senast decenniet synts allt mer i media, med målet att människor ska slippa köra själv på väg till jobbet, och istället kunna vila, läsa tidningen eller hålla ett möte. Dessa visioner har dock i huvudsak fokuserat på just bilen, trots att kollektivtrafiken skulle kunna dra stor nytta av självkörande teknik. För busstrafik står bussföraren för hälften av kostnaden för att köra trafiken, och besparingar på personalkostnader skulle t ex kunna återinvesteras i mer utökad kollektivtrafik, lägre skatter eller utökad välfärd inom andra områden.

Samtidigt så har alltmer forskning visat på potentiella problem kopplat till självkörande teknik, exempelvis att den mer bekväma körningen skulle leda till mer trafik som i sin tur leder till mer utsläpp, höjda bullernivåer i städer eller ytterligare fokus på bilcentrerad infrastruktur. För kollektivtrafiken har även förarens roll som trygghetsskapande och som problemlösare lyfts fram – vem ska jag fråga om vägen om det inte finns en kunnig förare ombord? 

Olika metoder har tidigare använts för att utforska samhällseffekterna av självkörande teknik, i den här avhandlingen har jag använt mig av så kallade ”fyrstegsmodeller”, mer specifikt den svenska transportmodellen Sampers. Fyrstegsmodeller har använts i uppemot 50 år för att utvärdera effekter på transportsystemet, men har ställts inför nya krav på att hantera fordon som körs av sig själva. Inom min forskning har jag gjort anpassningar av modellen för att simulera självkörande teknik och undersökt vilka effekter detta får på t ex trafikvolymer och utsläpp.

I de tre vetenskapliga artiklarna som är del av avhandlingen har jag kommit fram till fyra huvudsakliga slutsatser:

• Självkörande teknik kan innebära stora besparingar i kostnader för kollektivtrafiken, i första hand för busstrafik men även i viss mån för spårtrafik. Därutöver skulle en mer jämn körstil innebära bekvämare resor, vilket skulle öka kollektivtrafikens attraktionskraft. Därutöver kan kollektivtrafik som inte begränsas av t ex förarscheman eller nuvarande kommersiella villkor kunna innebära nya tjänster, såsom efterfrågestyrd (”on-demand”) kollektivtrafik. 
• Fyrstegsmodeller har tidigare använts för att modellera transportsystemet och visat sig ha god överenstämmelse med verkligheten, åtminstone på övergripande nivå. Inom ramen för min forskning har jag gjort anpassningar av Sampers för att efterlikna självkörande teknik, men modellerna kan i sin nuvarande form inte ta hänsyn till t ex delande av fordon. 
• Det är viktigt att påpeka att förare idag utför många uppgifter som inte direkt är kopplade till framförandet av fordonet, såsom att svara på frågor, upprätthålla ordning bland resenärer och att ta hand om fel som uppstår på fordonet. Dessa roller kan självkörande teknik idag inte uppfylla. 
• De samhällseffekter som identifierats är överlag varierande och mångfaldiga. Självkörande teknik för kollektivtrafik skulle påverka människors tillgänglighet, körstilen för fordonen, tryggheten ombord, hur vi planerar trafiken och de personer som idag arbetar som förare. Dessutom är effekterna generellt sett inte likartade över geografi, tidsenhet eller för olika aktörer, vilket ytterligare understryker att effekten inte är enkel att sammanfatta. 

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-312391