Till innehåll på sidan
Till KTH:s startsida Till KTH:s startsida

Debattartikel: Arbetet med hållbar utveckling är inte färdigt!

Debatten avslutades den 15 mars.

Publicerad 2023-02-20

​I en intervju på KTH:s Intranät om ny organisation kommenterar vår nye rektor Anders Söderholm kortfattat det fortsatta arbetet för hållbar utveckling (HU). Han säger att det nu är starkt integrerat och ingår ”i våra gener”. Men stämmer det? Vad säger de utvärderingar som gjorts under de senaste åren?

Porträttbild: en man i glasögon, brun kavaj och ljusblå skjorta.
Göran Finnveden, foto: Håkan Lindgren.

Inom RAE:n (Research Assessment Exercise) 2021  konstateras bland annat att KTH har gjort ett bra arbete med att utveckla policies och förutsättningar för att arbeta med HU, men att det finns ett gap mellan policy-nivån och det dagliga arbetet. Det antyder att det är just integrering och implementering av HU i forskningen som vi behöver arbeta mer med.

Porträttbild: en man i mörk kavaj och lila skjorta mot en röd tegelvägg.
Sverker Sörlin, foto: Viktoria Davidsson.

Inom utbildning visar vår egen utvärdering  2020 att vi gjort framsteg och att målet om att HU ska vara integrerat i alla utbildningsprogram bara är delvis uppnått och att flera program behöver utveckla progression och lärandemål.

I en rapport  till styrelsen i juni 2022 heter det att ”KTH är på rätt väg” men för att att nå HU- och klimatmålen ”krävs (vår fetning):

  • Fortsatt integrering av HU i utbildningsprogrammen.
  • Stärkt integrering av HU i KTH:s forskningsbas.
  • Fortsatt integrering av HU i skolorna och GVS.”

Anders Söderholms kommentar om att HU är starkt integrerat kan förstås bygga på att han inte ännu haft möjlighet att fullt ut sätta sig in bakgrunden. På just hållbarhetsområdet skedde en förändring i början av 2000-talet. Efter ett försök att prioritera miljö och HU blev budskapet att det skulle integreras. Det ledde i praktiken till en avveckling. I början av 2010-talet var KTH i botten av Naturvårdsverkets utvärdering av de svenska myndigheternas miljöarbete . En ny utredning 2010  blev starten på en målmedveten reformering för HU inom utbildning, forskning och myndighetens eget fotavtryck. Utredningen ledde till flera beslut, bl.a. inrättandet av KTH Sustainability. År 2015 låg KTH i topp bland svenska lärosäten och myndigheter.

Det HU-arbete som KTH har bedrivit sedan början av 10-talet har vilat på en trippel dubbelspårsstrategi :

  • Integrering & specialisering. Framgångsrik integrering kräver specialister som kan stötta.
  • Botten-upp & uppifrån-ner. Engagerade medarbetare driver, men måste ha ledningens stöd i form av mål och resurser .
  • Akademi & verksamhetsstöd. HU kräver ett akademiskt ledarskap och kan inte drivas enbart av verksamhetsstödet.

Vi tror att denna strategi behöver fortsätta. Det är ett vitalt intresse för KTH att behålla och stärka den position man nått. Att falla tillbaks i gamla hjulspår skulle inte minst riskera ryktet bland studenter. Runtom i vår omvärld pågår en omfattande mobilisering för att stärka HU på flera universitet. Uppsala har en process. Universitetet i Oslo planerar en satsning. Princeton beslutade om en stor HU-insats för några år sedan. Stanford startade 2022 sin nya Doerr School of Sustainability, den största satsningen i universitetets historia (med en grundinvestering på 12 miljarder SEK), sustainability.stanford.edu/ .

Dessa och andra universitet satsar inte för att de varit svaga på hållbarhet. Utan för att de vill göra det till en stor profilfråga. De frågar sig: hur kan vårt lärosäte leda utvecklingen mot HU under detta århundrade? Svaret på den frågan är inte från något enda av dem: det arbetet gör vi redan för det har vi integrerat i vår organisation. Man visar tvärtom tydligt ledarskap både för sitt integrerade arbete och för profilerade satsningar.

Vi tror inte att tillräcklig kraftsamling för så långsiktiga och generella mål kan uppstå i en decentraliserad organisation. Därför är det viktigt att den nya ledningen tydligt prioriterar fortsatt ledarskap. Baserat på rekommendationer från UKÄ:s tematiska utvärdering av hållbar utveckling så är det först och främst viktigt att:

  • Ledarskapet är tydligt. Om man inte vill behålla en vicerektor för hållbar utveckling så är det centralt att någon annan i ledningen har utpekat akademiskt ansvaret för HU. Centralt i utredningen 2010 var f.ö. att utse rektor som ansvarig för en årlig rapport till KTH:s styrelse.
  • De som ska arbeta med frågorna har resurser och mandat.
  • Hållbarhetsmålen ligger kvar, också för CO2-utsläpp och rättvist resande.
  • Det finns system för uppföljning.

Göran Finnveden, vicerektor för HU 2011-2021
Sverker Sörlin, ordf. KTHs hållbarhetsutredning 2010

Anne-Kathrin Peters debattinlägg 23-03-15

Porträttbild: ung blond kvinna.
Anne-Kathrin Peters, lektor inom teknikdidaktik, inst. för lärande på skolan för Industriell teknik och management. Foto: privat.

Jag vill med detta inlägg lyfta vikten av arbetet med den sociala dimensionen av hållbarhet. Det som på KTH kallas för JML (jämställdhet, mångfald, lika villkor) är viktigt för hållbarhet i stort.

Forskning har understrukit vikten av demokrati i omställningsprocessen mot hållbarhet. Snäva “tekno-ekonomiska tankesätt” ses som en orsak till misslyckandet i klimatarbetet (Stoddard et al 2021). De tankesätten upprätthålls genom rådande maktstrukturer som inte ändras då arbetet med klimatfrågan har skett separat från arbetet med maktfördelning, rättvisa, och jämställdhet.

Vad är KTH:s roll, som tekniskt universitet, i att skapa eller utmana snäva tekno-ekonomiska tankesätt? Jobbar vi mot förtryck och exploatering av människor och natur?

Utbildning är en kontext att jobba med samhällsutmaningar, speciellt frågor om makt och demokrati. Flera decennier av forskning har visat att sociala och samhälleliga frågor inte får mycket utrymme i ingenjörsutbildningar. Utbildningarna verkar skapa just de snäva tekno-ekonomiska tankesätten som ses som problematiska för hållbarhetsarbetet. Utvärderingen  av hållbarhetsintegrering i KTH:s utbildningar visar att integreringen av den sociala dimensionen av hållbarhet har gått långsammare än arbetet med den ekologiska.

Man kan också lyfta blicken och utvärdera JML i akademin i stort. Forskning och återkommande medieinlägg visar att diskriminering är ett utbrett problem inom akademin. Arbetet på KTH för likabehandling mellan kvinnor och män måste fortsätta. Även de andra diskrimineringsgrunderna, såsom etnicitet, socioekonomisk bakgrund, funktionsvariationer, behöver uppmärksammas. Hur påverkas t ex våra icke-svenska kollegor av att den här debatten förs på svenska?

Vi på KTH ses och ser oss själva som ledande, arbetet för hållbarhet sägs nu till och med “ligga i våra gener”. Ett sådant synsätt påverkar våra möjligheter att vara självkritiska, att inse att vi behöver lära oss och göra mer. Ett exempel är rapporten om arbetet med framtidens utbildning, som knappt nämner hållbarhetsutmaningarna. Det har konstigt nog förklarats med att lärarna kan bli förskräckta av att de ska jobba för en större samhällsförändring. Hållbarhet verkar inte ligga i våra gener men kan det lyftas?

Jag önskar att vi gör vad vi kan tillsammans för JML på vårt KTH och att vi tar vårt ansvar för den roll vi har som universitet i samhällsutvecklingen.

Anne-Kathrin Peters, lektor inom teknikdidaktik, inst. för lärande

Kristina von Oelreichs debattinlägg 23-03-03 avseende Wouter Metsola van der Wijngaarts replik 23-02-24

Från vision till möten i vardagen

Porträttfoto: en blond leende kvinna i ljusblå skjorta.
Kristina von Oelreich hållbarhetschef på KTH. Foto: Lena Hammar.

Vi ser en omvärld med klimatfrågorna högt uppe på den politiska agendan och inom olika samhällssektorer. KTH har skrivit på Klimatramverket där vi har förpliktat oss att ha strategier för att minska vårt klimatavtryck och bidra till en omställning inom högskolesektorn.

Enligt Klimatramverket har lärosätena en viktig uppgift att bidra genom utbildning och forskning, men behöver också bidra genom att minska påverkan från den egna verksamheten. De lärosäten som undertecknat ramverket ser klimatet som en avgörande och prioriterad framtidsfråga.

KTH har fler digitala möten än tidigare men trots det ökar KTH:s resande jämfört med år 2019. Det finns många förklaringar till det, men oavsett vilka dessa är så rimmar det inte med vår hållbarhetspolicy att vi ska vara ett ledande tekniskt universitet inom hållbar utveckling.

Vi behöver ha ett tydligt ledarskap där vi sätter ned foten. Det behöver ske på alla nivåer i vår organisation med en gemensam syn på hur vi ska hantera frågan kring våra möten. Men är det tillräckligt? Vilket ansvar har medarbetaren som har resandet som en del i sitt uppdrag och i sin vardag? Hur kan vi skapa incitament för att vilja medverka i omställningen? Det finns många medarbetare som vill minska sin klimatpåverkan och vi behöver bli bättre på att möta deras behov.

Vi på KTH har alla möjligheter att minska vår klimatpåverkan från våra möten. Vi har ett bra samarbete med KTH:s forskare som gett oss kunskap om våra resmönster och vad vi kan förbättra. Klimatmålen behöver kunna följas upp och efterlevas på skol- och avdelningsnivå. De flesta medarbetare skriver under på att KTH ska vara i takt med de globala klimatmålen, men för att beteendeförändringar skall uppnås behöver uppföljning och återkoppling kunna göras på mer ”finmaskig” nivå. Ett system för detta har utvecklats inom ramen för ett pågående forskningsprojekt.

Vi behöver agera som ett KTH där verksamhetsstödet och skolorna genomför en gemensam strategi för att nå klimatmålen och för att öka trovärdigheten gentemot våra studenter, anställda och samarbetspartners.

Kristina von Oelreich, hållbarhetschef på KTH

Göran Finnvedens och Sverker Sörlins slutreplik 23-02-28

Vi ser fram emot de nya satsningarna!

Vi tackar Anders Söderholm för den snabba repliken på vårt debattinlägg. Vi uppfattar att vi delar övertygelsen att KTH ska ha mycket höga ambitioner i arbetet med hållbar utveckling. Om något bör de höjas, i linje med internationella trender. Formerna bör förstås hela tiden utvecklas. Bara för att förtydliga: Vi anser inte att det måste finnas en vicerektor för hållbar utveckling. Arbetet på ledningsnivå kan organiseras på andra sätt. Men att inrätta posten som vicerektor hade ett starkt och positivt signalvärde. Om KTH nu avvecklar den utan att berätta varför eller vad som ska komma istället har det också ett signalvärde.

Anders Söderholm hoppas, precis som vi gärna skulle göra, att alla redan är överens om att arbetet med hållbar utveckling måste prioriteras. Men i verkligheten är inte alla överens. Dessa frågor förblir ömtåliga eftersom de tillhör den rådande polariseringen i samhället. Konsensus är inte fullständig och utmanas både av omvärldsläget och av andra starka krafter i tiden. KTH har börjat bra, men vi behöver komma vidare. Och en proaktiv, ambitiös inställning är den enda rimliga.

Det är därför det är så viktigt att se hur internationellt ledande universitet agerar. Tidigare forskning, både i Sverige  och internationellt , pekar på ledningens betydelse för arbetet med hållbar utveckling på universitet. Det är i en yttersta instans ledningen som sätter mål och fördelar ansvar och resurser. Det är också en fråga om identitet. Vad för slags institution vill vi att KTH ska vara? Det är frågor som bör diskuteras brett och som kan besvaras bland annat i arbetet med kommande utvecklingsplan. Här har även andra centrala aktörer på KTH som fakultetsrådet, THS och styrelsen viktiga roller. Det är ett tillfälle att ta vara på.

Slutligen noterar vi med glädje att Anders Söderholm ser fram emot flera satsningar inom utbildning och forskning där hållbar utveckling är i fokus. Det gör vi också. Vi gläder oss åt nya satsningar, ny organisation och nya visioner för att bygga hållbarhetsarbetet vidare på KTH!

Göran Finnveden, professor miljöstrategisk analys
Sverker Sörlin, professor miljöhistoria

Replik från Wouter Metsola van der Wijngaart 23-02-24

Porträttfoto: en man med skägg iklädd orange tröja och svart kavaj.
Wouter Metsola van der Wijngaart, professor och vice avdelningschef på Skolan för elektronik och datavetenskap. Foto: KTH.

KTH:s påverkan på klimatet kommer från två källor: dess verksamhet och dess framtida påverkan.

Framtida påverkan är den framtida inverkan på klimatet från vår nuvarande teknikforskning och utbildning. Historiskt sett har tekniken varit källan till all klimatförorening. Det kan varken bevisas eller kännas av om KTH:s nuvarande verksamhet - av någon anledning - skulle ha en motsatt framtida klimatpåverkan, och detta ligger utanför KTH:s kontroll. Se Jevons paradox (Wikipedia).  

Vad KTH har kontroll över är sin egen verksamhet. För att få en uppfattning om KTH:s nuvarande klimatpåverkan kan vi titta på KTH:s egna rapportering till Naturvårdsverket . Elanvändning, uppvärmning och kylning står för en stor del av vår energiförbrukning. Här hävdar KTH en förnybar energiförbrukning på 96%, vilket lämnar lite utrymme för ytterligare minskning av klimatpåverkan.

Av all resepåverkan kommer >90% av koldioxidföroreningen från flygningar längre än 500 km. Långa flygningar är därför KTH:s viktigaste källa till koldioxidförorening och överstiger 1,1 ton CO2 per anställd per år. (1,1 ton CO2 motsvarar 12% av den genomsnittliga årliga koldioxidföroreningen av en svensk medborgare.) År 2015, och förnyat 2021, satte KTH målet att minska sin flygpåverkan med 40% jämfört med 2015-nivån. Se KTH:s hållbarhetsmål och åtgärder för resurshushållning 2021-2025 . Ingen policy har dock instiftats för att uppnå detta mål! Ingen har uppmanats att flyga mindre. Under ett fakultetsfrukostmöte nov 18, 2019, sa den förre rektorn att hon "inte ville sätta ner foten i frågan". Som ett resultat är vår flygpåverkan år 2023 fortfarande på samma nivå som 2015. Detta är ett misslyckande från ledningens sida.

Om KTH inte tar itu med sin största källa till koldioxidförorening kan de inte påstå sig ta itu med hållbarhet. Jag utmanar KTH att gå från greenwashing till att bli en föredömsorganisation i samhället. Från "lyssna på vetenskapen" till "titta på forskarna".

Wouter Metsola van der Wijngaart, vice avdelningschef på EECS

Replik på Finnveden/Sörlins debattartikel från Anders Söderholm, rektor vid KTH 23-02-20

Porträttfoto: en man i mörk kostym mot en grå bakgrund.
Anders Söderholm, rektor vid KTH. Foto: Mikael Sjöberg.

Det behöver väl knappast sägas att ingen tror att arbetet med hållbar utveckling är klart vid en viss tidpunkt och därefter skulle kunna lämnas utan uppmärksamhet. Hur vi bäst driver hållbar utveckling är en diskussion som jag välkomnar och som alltid behöver föras, inte minst om vilken väg som är bäst för KTH.

KTH har som tidigare nämnts byggt organisationen med vicerektorer kring de fyra pelarna varav hållbar utveckling varit en. Det har gagnat KTH och byggt vår starka profil på hållbarhetsområdet.

Från 2024 är det dags att ta nästa steg utvecklingsmässigt med ny utvecklingsplan. Det innebär självklart inte att hållbar utveckling avvecklas i vår utbildning/forskning eller på ledningsnivå.

Jag vill hävda att hållbar utveckling är en röd tråd som genomsyrar i stort sett varje utbildning och varje forskningssatsning. De flesta forskningsansökningar har med sådana aspekter och drivkrafterna är både forskarnas egna ambitioner och våra finansiärers utlysningar. I förändringsprogrammet Framtidens utbildning där ”Förmåga att hantera omedgörliga problem för en hållbar samhällsutveckling” är en av de 13 principerna i ramverket pekar inte minst på hållbarhetsfrågorna som centrala. Studenternas krav är också tydliga: de förväntar sig att hållbarhet som en av de viktigaste framtidsfrågorna är integrerad i vår utbildning. I den redovisning som gjorts av hur väl KTH uppfyllt våra hållbarhets- och klimatmål visas det att vi är på god väg inom utbildning, forskning och samverkan.

Men, jag förstår att det kan vara svårt att ha överblick över det stora och komplexa hållbarhetsområdet och att se allt som har hänt de senaste åren eller att förstå att hållbarhetsmålen fortsatt är centrala. Det är i vilket fall fortsatt viktigt med ett tydligt ledarskap för att driva hållbarhetsfrågorna framöver och jag ser fram emot fler satsningar på utbildning och forskning där just hållbarhet står i fokus för vårt arbete.

Ytterligare en aspekt av hållbarhet är hur väl vi som myndighet integrerar hållbarhetsfrågorna och på det området har vi nu en etablerad organisation med flera återkommande aktiviteter i syfte att stärka vårt hållbarhetsarbete. Inte minst genom miljörevisioner och kontinuerlig uppföljning. Även det arbetet behöver stärkas framöver.

Som sagt, en vicerektor för hållbar utveckling har varit viktig för att betona hållbar utveckling men jag delar inte artikelförfattarnas bild av att en vicerektor på området i sig är en nödvändig garant för hållbarhetsarbetet. Ambitionerna måste vara högre: hållbarhet och hållbar utveckling ska vara något som omfattar alla, både våra chefer och medarbetare och inte begränsas till en trängre krets av chefer med utpekat ansvar för ett specifikt område.

Låt mig ändå avslutningsvis upprepa det självklara: KTH ska ha en aktiv roll i samhällsutvecklingen där klimatomställningen och en hållbar utveckling är akuta och avgörande frågor.

Anders Söderholm, rektor KTH