Så stärker vi professionsutbildningarna med humaniora. Rapport från ett symposium

Humaniora har idag en given om än begränsad plats på flera svenska professionsutbildningar. Den bilden blir allt tydligare under symposiets gång. Läkarstudenter på Karolinska Institutet får lära sig om dödens och patientautonomins idéhistoria. I Lund får de tillfälle till reflektion utifrån konst och litteratur. Handelshögskolans satsningar på konstutställningar och bokcirklar har gått få förbi. På vissa ställen har man gått än längre: humaniora och samhällsvetenskap utgör en central del av den STS-ingenjörsprogrammet i Uppsala.

Vad är tanken att humaniora ska bidra med på de här utbildningarna? Ordet perspektiv ekar under dagen. Beslutsfattare av alla slag behöver perspektiv, eftersom världen idag är mer komplex, ställer större krav på såväl ekonomer som läkare och poliser. En läkare som inte kan orientera sig alls i modern medicinhistoria kommer ha svårare att möta framtida förändringar i professionen, till exempel. Men humaniora är inte bara uppbyggligt. Polisstudenter på Södertörns högskola utsätts för den sortens osäkerhet humanistiska frågor kan skapa. Varför vill du bli polis, egentligen? Visst finns det en risk att vi reducerar humaniora till personlig utveckling och självkännedom. Men när vi stärker en professionsutbildning med humaniora formar vi inte bara yrkespersonerna själva, utan också själva professionen som sådan. Sverker Sörlin lanserade en utökad förståelse av “H-faktorn” vid symposiets början. Begreppet fångar hur humanistisk bildning bereder väg för demokrati och meningsfullhet för individen, professionen och samhället. 

Frågan om etiketter dyker ofta upp i såna här sammanhang. En “rent” humanistisk utbildning riskerar att bli en tävling om vem som bäst kan formulera sina färdigheter -- varför ska ni anställa mig som etnolog? Bättre alltså att tala om vad en humanist gör snarare än är. Vad gör då en humanist? Lyssnar, skriver, pratar, läser. På vilket sätt? Svaret är ambivalent. Det sägs ofta (också idag) att läsning gör oss empatiska. Säkert, men en text stör också sin läsare, ställer jobbiga frågor och öppnar mot något okänt. Ett seminarium kan ha samma verkan; det stärker vissa förmågor hos deltagaren, men tvingar också till en öppenhet, ger öron som lyssnar mer till argumentationens kraft snarare än röstens. När ingenjörsstudenter på Chalmers skriver essäer måste de gå in i en ambivalens, som de annars lär sig att sky och reda ut. Den som skriver en essä måste tänka både klart och öppet, varken ägna sig åt flum eller följa en utstakad väg. 

Hur vet vi att vi inte ägnar oss åt humaniora-washing? Satsningarna på humaniora i professionsutbildningar kommer ur en övertygelse om att världen är annorlunda än den varit förut, att vi inte längre kan förlita oss på tekniska lösningar för att lösa samhälleliga problem. I den meningen är alltså framtiden politisk -- samhället kommer att kräva av sina professionella att vara kompetenta beslutsfattare. Dagens sista panel går i självförtroendets tecken. 

Läs också: Ida Ölmedals söndagskrönika , som tar avstamp i symposiet, eller Lovisa Brännstedts sammanfattning  på LinkedIn.