2024: Shimanto Goswami och Sean Meyer

Juryns prismotivering:

Shimanto Goswami & Sean Meyer har med sin masteruppsats lyft och problematiserat en fråga som i först uppfattas som en tämligen enkel, lokal angelägenhet, men som i själva verket utgör en viktig del i ett komplext, globalt system som tar plats i urbana miljöer. Författarna har valt att studera den traditionella återvinningen i Bangladesh av textilier, främst kasserade kläder, från stora delar av Europa. Hur kan denna verksamhet med dagens förväntningar och krav på återbruk utvecklas vidare? och Hur kan detta ske med förhållandevis små insatser genom fysiska tillägg i befintlig miljö där näringen utvecklats under lång tid, så att den inte konkurreras ut av storskaligare och ur ett hållbarhetsperspektiv sannolikt betydligt sämre lösningar?

Orten som författarna undersökt heter Shaoil Baxar där man utöver återvinningsprocessen tagit fasta på platsens kompetens, tradition och kulturvärden. På ett övertygande sätt visar Goswami & Meyer hur ett tämligen lågintensivt stadsbyggande med betoning på bebyggelsens relationer och samband snarare än utmärkande byggnader är av avgörande betydelse för att styra en nödvändig modernisering, effektivisering och transformation av textilproduktion så att den kan ta avstamp i lokalt kunnande och hantverk. Och – inte minst viktigt – hur detta bidrar till att de sociala nätverken, kompetensen och samhörigheten kan stärkas och ’återanvändas’ i en delvis ny skepnad.

Författarna har i detta konkreta stadsbyggande visat prov på ett tydligt systemtänkande och förståelse för flöden och kedjor av sammanlänkande processer och hur detta är centralt inte bara i täta bebyggelsemiljöer utan även på denna mindre ort. Detta innebär att arbetet blir ett exempel på en generell kunskap som kan översättas till andra platser/kontexter, men även till andra frågor och teman. Därmed hanterar uppsatsen också väsentliga ekonomiska aspekter av hållbarhet och resurseffektivitet genom att visa på hur mer traditionellt och småskaligt återbruk med relativt ringa insatser kan bli konkurrenskraftiga alternativ till dagens dominerande, storskaliga lösningsidiom.

Uppsatsen genomsyras av pedagogisk kvalitet, där illustrationerna spelar en central roll som kunskapsbärare och förtydligar och fördjupar framställningen. En stor fördel är att man i fråga om de fysiska tilläggen i stadsväven arbetat på en förhållandevis schematisk nivå, det vill säga koncentrerat sig på att lösa stadsbyggnadsproblem som skapar goda förutsättningar för senare utformning av enskilda byggnader. I så motto är Goswamis & Meyers uppsats också ett utmärkt exempel på tillämpad stadsbyggnad.

Studenternas korta sammanfattning i uppsatsen:

Abstract

Despite its rich history and cultural significance, the handloom industry in Bangladesh is struggling to survive. An exemplary case, Shaoil Bazar handloom village, recycles textile waste from clothing factories into various textile products using indigenous weaving techniques. Our two months fieldwork studies revealed that the local handloom craft hangs onto the last threads and textile scraps of the worlds second largest ready-made garments (RMG) producer, Bangladesh.

Thus, the project aims to uplift traditional textile handcraft by empowering local weavers through nurturing alternative modes of textile production and fostering resilience to inspire a shift towards conscious textile-making practices. Applying our situated perspectives and understanding of the craft at Shaoi1 Bazar we utilise the lens of conscious incrementa1ity for the design proposition, which is divided into four phases.

The first phase, "Reinforcing the Existing" focuses on supporting current practices by implementing and testing small scale improvements for formal logistic points, waste collection, workers facilities and a new makers community workshop. The "Transitional" phase leverages existing practices such as dyeing, construction and tailoring as important programs and actors to contribute to new knowledge about the relationship of the craft to the built fabric, ecologies, and vocational training. The third phase "Conscious Making" reduces the reliance on textile waste from the RMG industry's detrimental socio-environmental impacts and thus integrates second-hand clothing. New modular building components for sorting, tailoring, and workshops are integrated as an extension of the existing bazar to foster spaces of exchange. Finally, the last phase identifies how alternative modes of production and empowering of local weaving craftsmanship can go "Beyond Shaoil Bazar". To influence regional, national, and international actors' various mediums of sharing the socio-material narratives are disseminated through the site, textile products, and digital media.

(re)Made in Bangladesh embodies a systematic and thoughtful progression that prioritizes awareness and reflection of local weaving craftsmanship while also paving the way to influence global actors and consumers towards conscious sustainable textile practices.