”Digitaliseringen måste drivas av lärare”
En pandemi blev det som fick de flesta av oss att verkligen ta oss an digitala verktyg. För många av landets lärare blev det ett måste för att kunna bedriva distansundervisning. Men vart leder den digitala putten framåt för lärandet, hur kommer det se ut i framtiden? Vilka innovationer väntar runt hörnet? Vi ringde upp (på Zoom förstås) Stefan Hrastinski på Digitalt lärande, för en framtidsspaning.
Våren 2020 går till historien av många anledningar. För Stefan Hrastinski på institutionen för Lärande blev det en närstudie i precis det han jobbar med: att se ett helt campus ge sig på digitala verktyg.
– Det har inneburit en jätteskjuts på vägen mot att tänka nytt, att alla har tvingats prova sig fram.
Stefan menar att många lärare tidigare inte har prioriterat att utveckla sin digitala undervisning, delvis eftersom meriteringssystemet gör att det är forskning som belönas, och då blir det inte av att lägga den där extra tiden på pedagogiskt utvecklingsarbete.
– Min förhoppning är att de flesta nu ska ha hittat något man känner passar en själv och att man kan ta med sig några bra saker som man vill fortsätta utveckla.
Men, det finns också en fara i att plötsligt bli inkastad i något, som nya digitala verktyg, utan att följa den kunskap som finns – distansundervisning är knappast något nytt. Forskare kallar den undervisning som har skett under pandemin för ”Emergency remote teaching”.
– Det vi upplever under pandemin är ett snabbt skifte från campus till distans. Men det är lätt att fastna i en viss teknik. Som exempelvis Zoom. Många använder Zoom för att föreläsa, man pratar till en powerpoint. Det är ju ett naturligt första steg, men det är lätt att bli kvar där i stället för att se att det finns många andra verktyg som gör jobbet bättre. Kanske ska man spela in en kort video i stället? Sen kan man träffas i Zoom, väl förberedda och diskutera, vilket Zoom passar bättre för.
Många innovationer används inte
Några revolutionerande innovationer som gör undervisning och lärande till något helt nytt än idag, verkar inte vänta runt knuten, om man frågar Stefan Hrastinski.
– Man kan testa ny spännande teknik som artificiell intelligens (AI), virtual reality (VR) och robotar, men man får inte glömma vardagen. Det finns redan massor av digitala verktyg som kan användas för att utveckla undervisning och lärande som inte används i särskilt stor utsträckning.
Framtiden kommer förhoppningsvis att handla om ett annat sätt att tänka. De digitala verktygen får en viktig roll. Dessa kommer bland annat att kunna ta över grundläggande föreläsningar och övningsuppgifter, alltså den basala inlärningen där man med en dator kan öva om och om igen.
– Här kan AI ha en roll i att anpassa övningarna efter vad just en specifik student behöver. När vi ses, vare sig det är på campus eller digitalt, hoppas jag att vi kommer att göra det för att diskutera spännande och utmanande frågeställningar. De mänskliga mötena är och kommer alltid att vara viktiga.
Och här förändras lärarens roll, enligt Stefan. Läraren blir inte bara den som föreläser och svarar på frågor utan också någon som skapar miljöer så studenterna kan hjälpa och lära av varandra. Han tar TalkMath som exempel, en plattform som finns redan idag, där studenter i realtid kan mötas och lösa matematiska problem tillsammans – eller med en lärare. Något som även behövs i andra ämnen än matte.
– Vi måste bli bättre på att skapa möjligheter för studenter att dra nytta av varandra. Om vi bara föreläser och förmedlar information missar vi ju hela potentialen med internet, säger Stefan.
– I plattformen Canvas som vi använder på KTH kan man också jobba i grupper, exempelvis med ett matteproblem. Det finns massor av funktioner i Canvas som kan användas för att stödja studenternas lärande, där de kan ge feedback till varandra och besvara varandras frågor, ha pågående litteraturdiskussioner, integrera film med övningar inför lektioner. Det här skulle vi kunna utnyttja ännu mer än vad vi gör idag, där Canvas mest används som ett administrativt system.
Vill dela undervisningsmaterial
Han hoppas också på att vi i framtiden har utvecklat en kultur av att dela undervisningsmaterial i högre grad med varandra, något som också förenklas om vi arbetar med mer digitalt material.
– När vi forskar gör vi ju så, vi vill publiceras med open access, för att kunskapen inom ett område ska utvecklas. Inom utbildning jobbar vi ofta som öar, där vi tar fram eget undervisningsmaterial. Men även här skulle vi tjäna på att dela vårt material, allt från powerpoints till övningar och video. Som lärare kan man sedan återanvända eller anpassa andras undervisningsmaterial, oavsett var i världen de råkar befinna sig. Internationellt kallas detta open educational resources.
Men förändringen kommer inte av sig själv, och det kommer heller inte dikteras uppifrån. Till syvende och sist är det vi själva som bestämmer vart vi är på väg, menar Stefan.
– Många hoppas på att det ska komma ny teknik och revolutionera utbildningen. För tio år sedan var det MOOC och idag hoppas många på AI. Det är vi lärare som driver digitaliseringen genom att bestämma oss för vilka digitala verktyg vi vill använda - och framför allt hur.
Text: Anna Gullers