AI Futures in Higher Education

Abstract

Artificiell intelligens (AI) har blivit en del av högre utbildning, men teknikens framtida roll är fortfarande öppen. Dess växande närvaro aktualiserar frågor om vad som räknas som lärande, hur examination kan förbli meningsfull, hur lärares och studenters roller kan komma att förändras och vilka utbildningsvärden som bör värnas. Avhandlingen undersöker dessa frågor genom utbildningsfiktion (education fiction): berättelser som utspelar sig i eller handlar om (framtida) utbildningsmiljöer. Syftet här är att analysera hur AI-framtider föreställs, ifrågasätts och ges mening av forskare och andra aktörer inom högre utbildning.

Avhandlingen utgår från en socialkonstruktivistisk förståelse enligt vilken framtider formas genom social interaktion, kulturella berättelser och delade förväntningar. Med stöd i teorin om teknikens sociala konstruktion (Social Construction of Technology, SCOT) betraktas AI i utbildning som en teknik med hög tolkningsflexibilitet: olika aktörer formar skilda föreställningar om vad tekniken är, bör göra och kan bli. Fiktion utgör ett särskilt givande material för att studera denna meningsskapande process, eftersom konflikter, metaforer, utelämnanden och andra narrativa val formar vad som framstår som möjligt, önskvärt eller hotfullt.

Avhandlingen omfattar fyra sammanlänkade studier. Studie 1 analyserar 100 publicerade spekulativa berättelser för att kartlägga samtida föreställningar om AI-framtider i utbildning. Studie 2 utvecklar ett analytiskt ramverk med tre tolkningslinser som kombinerar litteraturvetenskapliga analysverktyg med utbildningsvetenskapliga perspektiv. Studie 3 använder ett webbaserat berättelseverktyg för att samla in fiktiva berättelser om AI-framtider skrivna av 69 aktörer inom svensk högre utbildning. Berättelserna ger empiriskt material om deltagarnas förhoppningar, farhågor och värden i relation till dessa framtider. Studie 4 fördjupar analysen genom semistrukturerade intervjuer med 17 av dessa deltagare och undersöker hur och varför deras föreställningar både öppnar för nya möjligheter och sätter gränser för framtidstänkandet.

Sammantaget visar avhandlingen att föreställningar om AI-framtider i utbildning rymmer stor variation men också tydliga återkommande mönster. I deltagarnas berättelser framträder fyra konfigurationer: Förstärkning (Enhancement), Omvandling (Transformation), Undanträngning (Displacement) och Motstånd (Resistance). Genom konfigurationerna löper tre återkommande spänningar: det mänskliga som återstår, examinationsparadoxen samt avvägningen mellan effektivitet och fördjupning. Avhandlingen utvecklar också begreppet begränsad anticipation (bounded anticipation) för att förklara varför välbekanta utbildningsstrukturer, roller och relationer består i många av de föreställda framtiderna. Dessa begränsningar kan tolkas som uttryck för de utbildningsvärden deltagarna värnar, men de inskränker samtidigt vilka framtider som blir möjliga att föreställa sig.

Avhandlingen bidrar metodologiskt, teoretiskt och praktiskt. Metodologiskt vidareutvecklar den utbildningsfiktion som forskningsansats och erbjuder analytiska verktyg för att studera berättelser som empiriskt material, berättelseskapande som metod och fiktion som narrativ kunskapsform. Teoretiskt visar den att utbildningsfiktion är en del av den sociala konstruktionen av AI-framtider och vidareutvecklar SCOT genom att tydliggöra tolkningsflexibilitetens narrativa och värdebundna karaktär. Praktiskt erbjuder den ett språk för mer explicita samtal om vilka värden som står på spel i mötet mellan AI och högre utbildning. Detta språk kan stödja lärare, studenter, forskare och institutionella beslutsfattare i att synliggöra och förhandla om konkurrerande visioner av teknologisk förändring.

Link to DiVA