”Vi har kommit långt, men det tar inte slut”
Hur går det med JML-arbetet, Annika?
Redan som doktorand var Annika Borgenstam engagerad i jämställdhetsfrågor och mångfald. Idag är hon sedan flera år prefekt på Institutionen för materialvetenskap och ser tillbaks på en resa som aldrig verkar ta slut.
– Vi har jobbat med de här frågorna så länge att jag inte vet var jag ska börja. På MSE initierade jag en JML-grupp innan vi fick uppdraget från högre ort. Det är i mångt och mycket de personerna som har drivit utvecklingen.
Det är en solig januaridag och Annika Borgenstam har loggat på för att berätta om JML-arbetet på Institutionen för materialvetenskap (MSE). Som väntat är hon engagerad i ämnet, vilket inte är konstigt, hon har varit med i en rad jämställdhetsprojekt under åren.
”Harriet”, ”Eivor & Maj” är namnet på några där institutionen och dess centrum, Hero-M, deltagit. Syftet har varit att främja likabehandling och medvetandegöra omedveten bias (fördomar), bland annat. Många som jobbar här idag har därför koll på frågorna och är uppmärksamma på när någon gör något knasigt. ”Undrar vad Harriet skulle ha tyckt om detta,” kan folk plötsligt utbrista om någon faller in i gamla hjulspår och agerar exkluderande eller fördomsfullt.
Utöver de specifika jämställdhetsprojekten som fick bäring i hela organisationen skickades alla chefer för två år sedan på JML-kurs, vilket var en satsning på hela ITM-skolan. De kom tillbaka med nya insikter som ledningsgruppen sedan har återkommit till. Att rekrytera för att öka balansen är ett exempel som cheferna har fokuserat på [AB1] – en av de största utmaningarna, anser Annika. Hon menar att det krävs en lång kedja av händelser för att få till lika många professorer av varje kön.
– Det är svårt generellt att hitta rätt kompetens. Att dessutom locka till sig fler inom minoritetsgrupper är ännu svårare. Det kräver att man har koll på sin omedvetna bias, erbjuder en attraktiv arbetsmiljö och att man enträget jobbar vidare med de här frågorna.
Men det finns andra perspektiv på jämställdhet, mångfald och lika villkor. Annika poängterar att det är viktigt att fler än cheferna jobbar med frågorna. Under årens lopp har den lokala JML-gruppen gjort många konkreta insatser som ledningsgruppen inte varit inblandad i.
– JML-gruppen satte fingret på hur det är att vara ny i Sverige och vilket utanförskap det kan leda till. Vi tar ibland för givet att folk känner till vilka rättigheter och skyldigheter som finns i Sverige, men alla gör inte det.
JML-gruppen på institutionen har bland annat tagit fram en enkät [AB2] för att stämma av vilka luckor som finns i introduktionen för nyanställda, utvecklat informationen för dessa och arrangerat Swedish fika för att integrera människor från olika länder.
– Det blev en ögonöppnare för mig – detta andra perspektiv – att känna sig utanför. Det hade jag inte upptäckt om jag bara diskuterat detta på ledningsnivå, säger Annika.
Ledningsgruppen jobbar för att JML-frågorna ska komma in överallt, utan att rucka på institutionens grundstrategi. Det är ett långsiktigt arbete som ständigt kräver att de är på tårna. I och med att medarbetare får nya positioner behövs det alltid nya utbildningar och workshops. Undervisande och ledande personal ska dessutom vara goda förebilder och integrera JML i det de förmedlar. Det här anser Annika är extra svårt. Att medvetandegöra är en sak, men att kräva ett visst agerande är något helt annat.
– Visst trodde jag att vi skulle ha nått längre 2022, men det går framåt. Och det är det viktigaste!
Text: Ulrika Georgsson