Till innehåll på sidan

Att jobba på campus under pandemin

Publicerad 2021-02-23

Pandemin gör att de flesta arbetar hemifrån. Vi har träffat tre personer på SCI-skolan vars arbetsuppgifter gör att de behöver vara på campus.

"Ingen större skillnad"

Per Sköld, i ett av Avdelningen för kärnkraftssäkerhets labb. Foto: Andrei Komlev
Per Sköld, i ett av Avdelningen för Kärnkraftssäkerhets labb. Foto: Andrei Komlev

Per Sköld, tekniker vid avdelningen för Kärnkraftssäkerhet, Fysikinstitutionen.

I de två garageliknande labben på KTH campus förekommer temperaturspann från 50 till över 3000 grader, det kyls med vattenstrålar och det forskas om fjärde generationens reaktorer. Pandemi eller inte, verksamheten ska hållas igång och teknikern Per Sköld, avdelningen för Kärnkraftssäkerhet, finns på plats åtta timmar om dagen fem dagar i veckan för att främja säker användning av kärnkraft i Sverige och resten av världen.
– Jag är den enda teknikern här och hjälper forskarna att få ordning på utrustningen inför och under experimenten, säger han och nämner att det faktiskt inte är någon större skillnad jämfört med innan pandemin eftersom han är van att jobba i en liten grupp.
– Men det är klart att nu behöver vi planera lite mer angående vilka som ska vara på plats vissa tider, det blir matlåda istället för att äta ute och APT-mötena hålls via zoom.

Utanför jobbet finns det andra förändringar som han likt andra har anpassat sig efter som att inte träffa kompisar eller äldre släktingar, inte gå på bio och det blir till att ta bilen istället för att åka kollektivt till och från jobbet. Livet lunkar på och han ser fram emot nya utmaningar på jobbet.
– I ett av labben håller vi på att bygga upp en relativt stor och avancerad anläggning som värms med hjälp av induktion där en induktionsgenerator på 150kW står för värmen och temperaturmätning sker delvis med hjälp av optiska fibrer. Ett spännande och intressant projekt, säger Per Sköld.

Kollegors sorl saknas i labbet

Léa Zuili i Avdelningen för material- och nanofysiks labb.
Léa Zuili i Avdelningen för material- och nanofysiks labb. Foto: Sofia Nyström

Léa Zuili, praktikant på Avdelningen för material- och nanofysik, Institutionen för Tillämpad fysik.

Utanför i det expanderande campusområdet Albano ångar livet på som vanligt med byggarbetare och buller. En kontrast gentemot insidan av nybyggda Hus 3 där avsaknaden av det vardagliga sorlet från forskarkollegor påminner om en annan verklighet.
­– Det känns lite tomt att vara här i labbet, som mest är vi tre personer samtidigt. Jag behöver komma hit för att utföra mina experiment och använda en speciell programvara, säger Léa Zuili som just nu underhåller en modell som genom en viss avsaltningsteknik kan vara framtidens lösning för färskvattenbristen i världen.

Hon känner sig lyckligt lottad över att ha fått chansen att komma från Frankrike till KTH för att göra sin praktik men berättar om hur pandemin ställer till det när det kommer till fritidsaktiviteterna.
– Jag hade egentligen planerat att besöka museer, bada bastu och få besök av mina föräldrar men får nöja mig med långa härliga promenader i naturen istället.

Plexiglas pryder studentexpeditionen

Jesper Skult i studentexpeditionen vid Teknikringen 8 på KTH campus. Foto: Tommy Kosic
Jesper Skult i studentexpeditionen vid Teknikringen 8 på KTH campus. Foto: Tommy Kosic

Jesper Skult, utbildningsadministratör, Skolan för teknikvetenskap.

Avståndsmarkeringar på golvet, handsprit och plexiglas pryder studentexpeditionen där Jesper Skult sitter vid datorn. Den här förmiddagen handlar om att hyffsat smärtfritt få ett postpaket genom tullarna hela vägen till Brasilien samt att hinna med inventering av kurslitteratur innan köpsugna studenter anländer.
– Jag har nog fått lite fler arbetsuppgifter nu under pandemin eftersom nästan alla jobbar hemifrån men i övrigt har det inte förändrats så mycket. Studenterna kommer fortfarande hit, gods behöver tas emot, nycklar och accesser behöver koordineras, säger Jesper Skult och berättar att han egentligen inte har några problem med att jobba ensam utan sina kollegor.
– Att sitta i expen och träffa folk som behöver hjälp är uppiggande och ger mig energi.

Trots snödrivorna utanför skvallrar den framfusiga solen om att våren är på antågande och under promenaden hem till Skanstull drömmer han om en ”normal” sommar utan restriktioner.
 – Till sommaren hoppas jag att allt ska vara över och att jag som vanligt ska kunna resa till franska rivieran, säger Jesper Skult.

Text: Sofia Nyström