Inventering av jämställdhetsproblem på SCI-skolan

Det som syftats till att kartlägga är jämställdhet, mångfald och problem relaterade till lika villkor. Avsikten har också varit att dokumentera det som framkommit under kartläggningen för att materialet ska kunna vara till nytta i arbetet med att åtgärda eventuella problem. I arbetet med kartläggningen har man genomfört kvalitativa intervjuer med både kvinnor och män vid SCI-skolan med öppna frågor om arbetsmiljö, karriärmöjligheter och JIKTH.

Läs rapporten här (pdf 549 kB)

Ett av resultaten av kartläggningen är att de kvinnliga deltagarna i mycket större utsträckning än de manliga beskrev upplevelser av motgångar såsom ifrågasättande av ens kompetens, att inte bli lyssnad på och att inte inkluderas i möten och diverse nätverk. En slutsats som dras av kartläggningen som helhet är att kvinnor generellt upplever ett påtagligt större utanförskap och en mer utsatt situation och att detta är en konsekvens av kvinnors minoritet i en mansdominerad miljö.

Daniel Sellgren, kommunikatör på SCI-skolan har träffat Carlota Canalias, Linda Lundström och Lisa Prahl Wittberg, personerna bakom denna kartläggning för en intervju.

Syftet med er rapport var delvis att kartlägga jämställdhet, mångfald och problem relaterade till lika villkor. Varför tycker ni att denna kartläggning viktig?

Linda: Jag tycker att det är viktigt även om vi inte hittade något som var konstigt eller som vi inte redan visste, det mesta har vi redan sett i forskningsstudier från andra liknande miljöer. Men det är väldigt viktigt att göra det på plats, för att hjälpa till att få upp medvetandet om att dessa problem existerar också här hos oss. Det är så lätt att tro att dessa problem finns hos andra, men inte hos oss. Därför är det extra viktigt att visa att det här är en problematik som finns överallt. Framförallt för att hjälpa folk som inte har upplevt eller sett det själva, att inse att det finns även hos oss.

Lisa: Det är även viktigt att bekräfta att problemen finns, så att den som upplever det får en möjlighet att lyfta det från individen. Man är inte ensam och kan få stöd i att andra upplever samma sak. Det kan bli lättare att bära. Sedan handlar det också om medvetandegörandet att man inducerar reflektion hos individen. Reflektionen skapar ett ställningstagande huruvida man väljer att se det som sker eller inte.

Carlota: Den är medvetandegörande, för både män och kvinnor. Det är som vi säger i slutet av rapporten, det går inte längre att säga att ”det händer inte hos oss”.

Varför valde ni att basera kartläggningen på kvalitativa uppgifter om individuella erfarenheter?

Carlota: Vi var ute efter de mer subtila erfarenheterna, om vi skulle gjort en enkät med frågor som ”Har du någon gång blivit diskriminerad”, ”hur ofta har du blivit diskriminerad som kvinna” eller ”har du själv diskriminerat” och utifrån dessa frågor fått svar som t.ex. ”ja, några gånger, aldrig.” osv. Vad kan vi göra med det? Vad betyder det och hur tolkar man det? Konkreta citat och exempel går det däremot att relatera till. När man har citat kan man fånga alla nyanser och skapa en gemensam grund där vi alla vet vad det betyder.

Lisa: Vi var ute efter att fånga individernas upplevelser i sin arbetsroll genom beskrivande citat. Med citat kan man relatera till situationen, då blir det lättare att sätta sig in i vad som beskrivs.

Linda: Jag håller med, att få de här citaten gjorde att det går att ta till sig det här på ett helt annat sätt. Vi har ju inte skrivit det här genusvetenskapligt, även om rapporten bygger på de grunderna, så är den mer populärvetenskapligt. Och just att man får citaten gör att det blir mycket lättare att ta till sig och förstå och få igång den här reflektionen, precis som Lisa och Carlota säger.

Carlota: Man kan säga att en del av de kvantitativa mätningarna görs redan via KTH:s medarbetarundersökningar. De är såklart inte lika omfattande men det finns reflekterande frågor även där. Sen är det också viktigt att påpeka att det är en metod som används inom sociala studier, en metod som vi på SCI inte är så vana med. Men det är en metod som är beprövad för att kunna belysa och hitta de där nyanserna.

Lisa: En annan anledning är att data visar på att det händer någonting i meriteringen. Vi ville komma åt reflektionen ”vad är det som hänt under vägen”, varför har vissa klarat sig, vad finns det för motstånd, vilket stöd gör att man orkar eller klarar sig hela vägen fram? Genom att identifiera vad individen upplever i sin meriteringsprocess så kan vi skaffa oss kunskaper om hur vi bäst stöttar individen oavsett vem det är.

Samtliga kvinnor inom fakulteten på skolan bjöds in att delta i er studie medan andel män som fick möjlighet att delta skedde via ett slumpmässigt urval. Varför fick inte samtliga män möjlighet att delta i studien?

Lisa: Det kan kopplas tillbaka till förgående fråga, att i den här miljön händer något för kvinnor i större utsträckning än för män. Därför är det intressant att förstå vad de kvinnor som har tagit sig igenom systemet haft för strategier. Vilka stöd har varit viktiga för dem? Vad har de upplevt för motstånd och vilka strategier har behövts utvecklas för att hantera eller ha beredskap för dem? På den här skolan är det få kvinnlig fakultet. Som kvinna är man ofta ensam i en miljö, vilket gör att man kan uppleva en utsatthet om man lyfter problematiken. Därför var det viktigt att fokusera på de kvinnor som befinner sig i systemet och även få möjlighet att intervjua så många av de kvinnor som har en tillsvidareanställning som lärare och forskare som möjligt.

Carlota: I slutändan är det också såklart en budget- och tidsfråga, hade man haft alla pengar och tid i världen hade man intervjuat alla.

Linda: Vi visste ju inte hur många som skulle säga ja. Som Carlota säger, vi hade ju en budget att förhålla oss till och det hade vi räknat om till antal intervjutimmar vi kunde få till. Vi hade visserligen kunnat bjuda in alla och sen tagit ett slumpmässigt urval från dem som svarade ja, men det var mest av praktiska skäl som vi inte gjorde så.

21 av 32 av dessa kvinnor valde att tacka ja till er inbjudan om att delta i denna kartläggning medan motsvarande siffra hos männen endast var 12 av 52. Hur har era tankar gått kring detta, dels i fråga om skillnaden och dels i fråga om era resultat?

Linda: Kvinnorna är med i det kvinnliga nätverket [Nätverk för kvinnliga akademiker Q-SCI] och har hört om detta i förväg, det ska ju sägas. Så kvinnorna var mer förberedda på att få frågan än vad männen var, för några av männen kan mailen mycket väl slunkit iväg i det allmänna spambruset. Man kan inte dra några slutsatser om intresse utifrån de här siffrorna för det var annorlunda hur män och kvinnor blivit förvarnade. Jag har fått höra några reaktioner i stil med ”Jaha, hade jag vetat om att det här var så viktigt hade jag ju sagt ja”. Jag är ganska nöjd när det gäller männens deltagande, vi fick med hela spannet, från väldigt medvetna män som har insikt i problematiken till de som inte har. Och det var ju lite det som var syftet, att vi skulle fånga hela spannet där. Så jag tycker det var ganska bra, två tredjedelar kvinnor och en tredjedels män som blev intervjuade, det uppfyllde vårt syfte.

Carlota: Vi är ganska upptagna allihop, hur mycket tid man har för att ta på sig en extragrej som den här intervjun spelar in. Det var också kvinnor som tackade nej till att delta på grund av tidsbrist.

Var det något som förvånade er av det som framkom under kartläggningen?

Linda: Jag blev faktiskt förvånad, jag hade inte förstått att det fanns män som gick igenom systemet utan att möta något ifrågasättande.

Lisa: Inget som överraskade mig, resultaten bekräftar det som jag själv har sett och upplevt.

Sist men inte minst; hur tror ni att er kartläggning kan komma till nytta för det framtida arbetet med att främja jämställdhet, mångfald och lika villkor för alla?

Carlota: Jag hoppas rapporten kommer att användas som arbetsmaterial för att väcka frågor och kunna reflektera över situationen. Kommer vi förbättra situationen, så kommer vi förbättra den för alla medarbetare, inte bara för kvinnor. Sen hoppas jag att när männen läser rapporten, att de inte känner sig individuellanklagade utan att de verkligen kan se att det här är ett systematiskt problem.

Lisa: Det hoppas jag också, att rapporten kan bli ett arbetsmaterial som kan öka medvetenhet och skapa reflektion. Att materialet kan hjälpa att reflektera över jämställdhet i arbetslivet och att man i det får lättare att se när de här situationerna uppstår och kan agera i stunden som t.ex. när man står vid kaffeautomaten, är på en konferens, eller sitter vid mötesbordet.

Jag brukar ibland se det som när vi undervisar och presenterar vår forskning. Då förbereder vi oss med många olika typer av frågor som vi är beredda på att kunna hantera. När det gäller jämställdhetsfrågor så gör vi inte det arbetet fullt ut och därför är vi heller inte förberedda, så tillfället att agera försvinner och då är skadan redan skedd. Det handlar om att skapa förutsättningar för alla individer, kvinnor som män, att må bra och utvecklas i sitt yrkesutövande. Jag hoppas också att det är ett material som är lättillgängligt, lätt att ta till. För syftet är inte att skuldbelägga, syftet är att vi ska börja tänka och reflektera över vår roll i det som sker i arbetet.