Debattartikel: KTH:s vision förutsätter en satsning på högskolepedagogisk forskning och utveckling

I rapporten “Fördjupad intern utredning om de KTH-gemensamma uppgifterna inom institutionen ITM Lärande” (Dnr V-2024-1055) utreds bland annat KTH:s högskolepedagogiska verksamhet. Utredningen baseras på samtal med ett litet urval lärare och utbildningsledare. Forskare och lektorer inom högskolepedagogik har fått mycket begränsade möjligheter att bidra med sin expertis.

Rapporten hävdar att behovet av pedagogisk kompetensutveckling har minskat, och att det i framtiden ska räcka med att "eldsjälar" på de olika skolorna ger sina kollegor stöd. Högskolepedagogik betraktas inte som ett vetenskapsområde utan som en slags "servicefunktion" som kan plockas fram vid behov. Utredningen landar i rekommendationer som i praktiken skulle innebära kraftiga nedskärningar av den högskolepedagogiska verksamheten på KTH. Den undergräver förutsättningarna för att bedriva långsiktig

forskningsbaserad utveckling av KTH:s utbildningar.

Vision eller tomma ord

KTH:s vision är ambitiös och inspirerande. Men visioner blir tomma ord om de inte leder till synliggörande av förändringsbehov och omsätts i handling. Utbildning som inte utvecklas riskerar att reproducera de system och föreställningar som lett till dagens ohållbara samhälle.

Om visionen ska tas på allvar skulle utbildningarna till exempel behöva stärkas för att utveckla studenters förmågor att: ifrågasätta rådande föreställningar genom kritiskt tänkande, förstå större komplexa sammanhang genom makt- och systemperspektiv, samarbeta över disciplingränser och med olika samhällsaktörer, och omsätta

förändringsbehov och idéer i handling. Detta är exempel på områden som behandlas inom högskolepedagogisk forskning.

Samtidigt vet vi att KTH:s lärare och programansvariga är hårt belastade. Undervisning och forskning ska bedrivas med en osäker resurstilldelning. Till detta kommer omfattande rapportering inom kvalitetssystemet, programanalyser och kursanalyser. Många vittnar om att det är svårt att frigöra tid för kompetensutveckling och det finns tecken på att kollegiala samarbeten kring utbildningsutveckling har avtagit.

Vad borde göras?

För drygt tio år sedan gjorde KTH en strategisk satsning att bygga upp en högskolepedagogisk verksamhet på vetenskaplig grund. Målet var tydligt: att KTH skulle bli en ledande aktör med hög kvalitet i utbildningar som är relevanta för dagens samhälle såväl som för hållbara framtider. I dag

finns en välmeriterad fakultet inom högskolepedagogik på Institutionen för Lärande. Om vi i forskargruppen TREES hade fått möjlighet att bidra till nämnda utredning hade vi betonat tre saker:

1. Utgå från KTH:s vision. Högskolepedagogisk forskning, och forskning inom lärande för hållbar utveckling, framtidsstudier, och andra angränsande forskningsfält, visar tydligt på stora behov och möjligheter att utveckla högre utbildning i förhållande till samhällets komplexa utmaningar och omställningen mot hållbara framtider. Sådan kunskap finns och utvecklas inom vår egen högskolepedagogiska forskning, utveckling, och utbildning och borde vara en central del i förverkligandet av KTH:s vision.
    
2. Lärares livslånga lärande. Engagerade lärare bär KTH:s utbildningar. Men att reducera högskolepedagogisk utveckling till en fråga för enskilda eldsjälar, som utredningen förespråkar, är djupt problematiskt. KTH:s lärare är hårt belastade och skulle behöva mer tid och resurser för att - stärkta av högskolepedagogisk forskning och i samverkan med kollegor och pedagogisk expertis - kontinuerligt kunna reflektera över sin undervisningspraktik, syftet med utbildningen, och utveckla sig själva och sina kurser och utbildningsprogram.
    
3. Ledarskap på olika nivåer. Vill vi vara trovärdiga i vår ambition att "ta ledningen för en hållbar samhällsutveckling" behövs kunskaper om förändringsbehovet, ledarskap på olika nivåer, och tydliggörande och utveckling av organisation och processer som främjar dynamisk samverkan mellan lärare, program, högskolepedagogisk expertis, institutions-, skol- och universitetsledningar.

I ljuset av utredningen kan KTH ses stå vid ett vägskäl. Antingen reduceras högskolepedagogik till en marginaliserad stödfunktion, eller så görs den till en strategisk grundpelare i arbetet med KTH:s vision.

Debattartikelns författare: Anders Rosén, Anne-Kathrin Peters, Björn Hedin, och Lena Gumaelius