Debattartikel: Snåla inte med beröm
Höstterminen är på väg att börja och alla återvänder efter några förhoppningsvis trevliga och stärkande semesterveckor. Till oss kommer många nya studenter och ett antal nya doktorander och andra medarbetare. Kan vi ta tillfället i akt och tillsammans ge KTH en nystart och göra vårt alma mater till en ännu trevligare arbetsplats?
År 1977 började jag på KTH som teknolog på Väg och vatten. Sedan dess har det som nu kallas Campus Valhallavägen varit min arbetsplats. Jag skulle inte ha tillbringat 48 år på samma ställe ifall jag inte hade trivts. Men KTH skulle kunna vara en trevligare och vänligare arbetsplats. Det som saknas är glädje och uppmuntran.
Vi har alla sett hur glada amerikanska universitetsanställda blir när en kollega får nobelpriset. Men det stannar inte där. Amerikanska professorer och doktorander gläds över och med kollegor som når framgångar. Här på KTH rådet tystnad. Sällan gratulerar vi varandra till priser, utmärkelser, nya forskningsanslag, publikationer eller införda debattartiklar. Jag tror att orsaken är den elitism som många håller högt. En professor har ju (åtminstone) fått sin (första) akademiska tjänst i konkurrens med andra och är därför per definition bäst. Varför skall hon eller han gratulera en kollega som nått en framgång? Det egna egot kan ta skada.
Låt mig nämna en anekdot som exempel. Den handlar om ett möte mellan två professorer med höga administrativa uppdrag och mig. Nyheten om att jag blivit chef för dåvarande Cement- och Betonginstitutet hade just blivit känd. Den mer seniora professorn gratulerade mig hjärtligt. Sen vände han sig till kollegan: ”Ska inte också Du gratulera Johan?”. Professorn teg en stund men sedan pressade han fram ett ”Grattis” mellan läpparna. Att professorerna är snåla med att ge beröm och visa uppskattning smittar av sig nedåt i organisationen. Men tänk vilken trevlig arbetsplats KTH skulle bli ifall vi gav varandra beröm och uppskattning litet oftare.
Vår uppförandekod skulle kunna skrivas i en mer positiv anda. Varför tala om trakasserier istället för en arbetsplats fylld av samverkan, arbetsglädje, kamratskap och uppmuntran? Den tredje punktsatsen lyder så här:
”Jag agerar och informerar min närmsta chef, annan chef, HR-funktionen, skyddsombud eller facklig representant om jag uppfattar att det förekommer diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier eller kränkande särbehandling bland mina kollegor och/eller studenter.”
Jag tycker att vi snarast bör byta ut denna angiveriparagraf mot en uppmaning till medarbetarna att vara generösa med uppskattning och beröm. ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, skrev Astrid Lindgren i en bok om Pippi Långstrump. Jag tycker på ett liknande sätt att den som fått gåvan att vara väldigt intelligent måste vara väldigt generös.
Debattartikel: Johan Silfwerbrand