Debattartikel: Snåla inte med beröm
Höstterminen är på väg att börja och alla återvänder efter några förhoppningsvis trevliga och stärkande semesterveckor. Till oss kommer många nya studenter och ett antal nya doktorander och andra medarbetare. Kan vi ta tillfället i akt och tillsammans ge KTH en nystart och göra vårt alma mater till en ännu trevligare arbetsplats?
År 1977 började jag på KTH som teknolog på Väg och vatten. Sedan dess har det som nu kallas Campus Valhallavägen varit min arbetsplats. Jag skulle inte ha tillbringat 48 år på samma ställe ifall jag inte hade trivts. Men KTH skulle kunna vara en trevligare och vänligare arbetsplats. Det som saknas är glädje och uppmuntran.
Vi har alla sett hur glada amerikanska universitetsanställda blir när en kollega får nobelpriset. Men det stannar inte där. Amerikanska professorer och doktorander gläds över och med kollegor som når framgångar. Här på KTH råder tystnad. Sällan gratulerar vi varandra till priser, utmärkelser, nya forskningsanslag, publikationer eller införda debattartiklar. Jag tror att orsaken är den elitism som många håller högt. En professor har ju (åtminstone) fått sin (första) akademiska tjänst i konkurrens med andra och är därför per definition bäst. Varför skall hon eller han gratulera en kollega som nått en framgång? Det egna egot kan ta skada.
Låt mig nämna en anekdot som exempel. Den handlar om ett möte mellan två professorer med höga administrativa uppdrag och mig. Nyheten om att jag blivit chef för dåvarande Cement- och Betonginstitutet hade just blivit känd. Den mer seniora professorn gratulerade mig hjärtligt. Sen vände han sig till kollegan: ”Ska inte också Du gratulera Johan?”. Professorn teg en stund men sedan pressade han fram ett ”Grattis” mellan läpparna. Att professorerna är snåla med att ge beröm och visa uppskattning smittar av sig nedåt i organisationen. Men tänk vilken trevlig arbetsplats KTH skulle bli ifall vi gav varandra beröm och uppskattning litet oftare.
Vår uppförandekod skulle kunna skrivas i en mer positiv anda. Varför tala om trakasserier istället för en arbetsplats fylld av samverkan, arbetsglädje, kamratskap och uppmuntran? Den tredje punktsatsen lyder så här:
”Jag agerar och informerar min närmsta chef, annan chef, HR-funktionen, skyddsombud eller facklig representant om jag uppfattar att det förekommer diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier eller kränkande särbehandling bland mina kollegor och/eller studenter.”
Jag tycker att vi snarast bör byta ut denna angiveriparagraf mot en uppmaning till medarbetarna att vara generösa med uppskattning och beröm. ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, skrev Astrid Lindgren i en bok om Pippi Långstrump. Jag tycker på ett liknande sätt att den som fått gåvan att vara väldigt intelligent måste vara väldigt generös.
Debattartikeln är skriven av Johan Silfwerbrand. Analys och värderingar är skribentens egna.
Replik på Johan Silfwerbrands debattartikel 25-08-19 av tre HR-specialister inom personalavdelningen 25-09-11
Tack Johan, för din påminnelse om hur viktigt det är att vi vågar ge beröm och uppmuntran på arbetsplatsen. Att gratulera kollegor till forskningsframgångar, utmärkelser eller andra goda arbetsinsatser, både stort som smått, kan stärka både självkänsla och arbetsklimat. Din berättelse om professorn som tvekade, trots att han fick frågan, är talande och sätter fingret på en kultur som riskerar att bli återhållsam snarare än generös. Här kan vi alla göra skillnad i vardagen genom att lyfta fram det positiva hos varandra.
Du lyfter också en kritik mot uppförandekoden, där du framför att den skulle kunna skrivas i en mer positiv anda och där den så kallade “angiveriparagrafen” kan uppfattas som problematisk. Språket i dokumentet kan uppfattas som formellt och ibland mindre inspirerande, men flera delar är faktiskt positivt formulerade. Syftet med uppförandekoden är att skapa en god arbetsmiljö och att klargöra medarbetarnas ansvar och vad som förväntas av varje enskild medarbetare. Koden understryker till exempel vikten av att vi bemöter varandra med respekt, att vi föregår med gott exempel och att vi bidrar till ett gott arbetsklimat.
Den del som handlar om att rapportera missförhållanden fyller också en central funktion. Den är inte tänkt som en uppmaning till misstänksamhet, utan som ett skydd för att snabbt kunna hantera situationer där diskriminering, trakasserier eller annat oacceptabelt beteende förekommer. Att uppmärksamma sådant är i grunden en omsorg om kollegors trygghet och arbetsmiljö.
Sarah Kullgren, Mikael Visén och Daniel Wahlsten, HR-specialister på personalavdelningen