Till innehåll på sidan

”Jag är inte fullärd!”

Carl-Mikael ”Bellman” Zetterling om 30 år på KTH

Bellman 1992 och Bellman idag.
Före och efter KTH.
Publicerad 2022-02-07

Carl-Mikael ”Bellman” Zetterling, i år har du varit på KTH i 30 år, hur hamnade du på KTH?

– Ja, jag har ju egentligen varit här sen 1987. Så det är mer än 30 år sedan jag började på Elektroprogrammet som E-87:a. På den tiden var det fyra och ett halvt år, så det var jag klar med hösten 1991. Men jag tyckte att det fanns så mycket roligt att läsa, så jag läste nog ungefär ett år med extra kurser på de åren. Men jag tyckte ändå inte att jag var klar med det, så jag fortsatte då med forskarstudier, och fick en excellenstjänst i januari 1992. Efter att jag doktorerat 1997 så fick jag först en forskartjänst, sedan blev jag lektor och 2005 blev jag befordrad till professor.

Vad har varit roligast sedan du började på KTH för 30 – 35 år sedan?

– Anledningen att jag är kvar är att jag trivs så bra här. Jag trivs både med att undervisa studenter, men också att forska och att ha doktorander som utforskar de idéer jag har. En del av administrationen kunde jag vara utan förstås, och en hel del möten också!

Om du reste tillbaka i tiden och berättade för ditt doktorand-jag om vad du forskar om idag, vad hade varit mest förvånande?

– Inom mitt eget område skulle jag nog vara förvånad över att vi inte kommit längre. Medan i andra områden så skulle jag nog vara förvånad över hur långt man har kommit, om man tänker på smarta mobiltelefoner, Ipad och internet. Men det är alltid så att inom sitt eget område så tror man kanske att man borde ha hunnit göra mycket mer. Jag har hållit på och forskat på kiselkarbid sedan 1992. Och det trodde man väl att det skulle gå mycket fortare. Även om det i dag har blivit kommersiellt, man kan köpa komponenter, och de sitter i bilar som Tesla. Men som doktorand hade jag nog trott att det skulle ha skett tio år tidigare.

Skulle du vara förvånad att du fortfarande var på KTH?

– Nej, jag tror inte det. Jag har väl egentligen inte planerat den här karriären. När jag började på KTH, trodde jag att jag skulle bli elektronikkonstruktör och jobba på Ericsson. Men efter att jag exjobbat där så tyckte jag inte det verkade så spännande, och valde i stället att fortsätta forska. En sak som kanske skulle förvånat mig själv när jag tänker tillbaka, är att jag fortfarande i dag tycker att det är så himla kul med elektronik, men samtidigt känner jag att finns jättemycket kvar att lära sig. Jag är inte fullärd! Jag har samma brinnande intresse och samma känsla av att det finns så mycket mer att lära sig, fortfarande efter trettio år.

Vilken är den största förändringen på KTH sedan du började?

– Det har varit så många omorganisationer, så jag minns knappt hur organisationen såg ut när jag började. Men den största förändringen, det skulle jag nog säga var när KTH blev ett internationellt universitet. Det var början på 2000-talet, när vi startade de internationella mastersprogrammen, bland annat System-on-Chip Design, det första just på min avdelning, idag heter det Embedded Systems. Jag tror inte vi förstod då hur många internationella studenter som faktiskt skulle komma till KTH. Och inte heller hur internationellt det skulle bli i dag. Det tycker jag är en väldigt stor och viktig förändring. 

Vart tror du ditt forskningsfält är på väg? Vad hoppas du framtiden för med sig?

– Det här är sådant vi alltid brottas med, vad är nästa grej att forska på? Det är alltid svårt att göra förutsägelser. Jag ser några fält som jag inte riktigt tror på dock, och ett av dem är kvantdatorer. Det tror jag inte kommer att funka. Det går inte att magiskt få beräkningar från ingenstans och noll energi. Jag tror att kisel kommer fortsätta och dominera datorerna under lång – eller all – framtid.

Du blev också upphöjd till Fellow i IEEE nu vid årsskiftet, vad innebär det?

– IEEE är en världsomspännande ingenjörsförening inom elektroteknik och elektronik. Jag har varit medlem där sedan 1991 – i stort sett lika länge som jag jobbat på KTH. Efter den första medlemsnivån så kan man efter tio år bli Senior Member. Men Fellow kan man inte bli bara genom lång och trogen tjänst, utan där krävs det faktiskt att man övertygar Fellow-kommittén om att man har bidragit till elektroteknik-området på något sätt, antingen genom sin forskning, eller sin undervisning, eller något annat. Jag fick utnämnandet för ”Contributions to Silicon Carbide Devices”; kiselkarbidkomponenter. Det som jag forskat på i 30 år. Det tycker jag är väldigt hederssamt, att jag fick den upphöjningen!