”Det var en gång när jag var som luft…”
Att inte synas i ett rum och att inte förstå språket kan ge känslor av utanförskap. Vad händer med oss när vi inte förstår? Ulrika Georgsson, med i en av ITM-skolans JML-grupper tänker tillbaks på stunder hon helst vill glömma.
Har du någon gång känt dig riktigt utanför? Så där så att du känner dig osynlig och bara vill sjunka genom golvet. Det har jag.
Jag är 20 år gammal och är i Edinburgh för att träna min engelska och jobba i några månader. Som inneboende hos ett par fransyskor är jag just den här kvällen inbjuden till deras fest i vardagsrummet. Jag lämnar mitt lilla sovrum vägg-i-vägg och går festklädd in i rummet, som vid det här laget är fyllt av ett trevligt sorl från gäster. Ett kul tillfälle att få lära känna folk i min nya stad, tänker jag och börjar presentera mig. Alltför snart inser jag att allihop pratar franska. När de skrattar förstår jag inte åt vad. När de diskuterar ivrigt är det rena grekiskan i mina öron. Jag sitter på min stol ett bra tag, försöker slå mig in i samtalen runtomkring, försöker glida över till ett språk som innefattar även mig. Det tar några minuter och så är känslan där - jag känner mig osynlig och oviktig. Inte en människa i rummet ser mig eller bryr sig om att jag inte förstår och jag vill bara sjunka genom golvet.
Det är en liknande känsla som drabbar mig när jag som ny på KTH sitter i möte med mina nya kollegor.
”MMK har visst fått ett antal nya PA och ITM:s GA ska meddela de nya namnen inom kort,” säger någon. Va? Jag förstår ingenting, men med så många obegripliga förkortningar i en och samma mening orkar jag bara räcka upp handen en gång och fråga vad en PA är för något. Idag vet jag att PA står för programansvarig, men det tog många månader för mig att lära mig alla förkortningar på KTH. Otaliga samtal med människor där jag kände mig dum som behövde fråga vad orden betydde.
Jag kan tänka mig att en del människor idag upplever precis samma känsla som jag hade när jag var 20 år eller ny på KTH. Känslan av att inte förstå och att lämnas utanför, vilket i sin tur slår på kroppens stressystem – helt i onödan. Eftersom vi är flockdjur och har levt större delen av mänsklighetens historia på savannen förknippar vår kropp utanförskap med livsfara. Kamp- och flyktsystemet kickar igång vilket ökar pulsen och ger hjärnan en sorts tunnelseende med fokus på hotet. Och när det där tunnelseendet tar över är vi inte särskilt smarta.
Interna termer och förkortningar kan fylla en funktion och ja, svenska är officiellt språk i Sverige. Men man lär sig inte språket över en natt – varken det svenska språket eller organisationens internspråk. Kanske kan vi ta ett steg tillbaka någon gång ibland och granska våra ordval. Kliva över i den andres skor och fundera över om hen förstår vad vi menar med det språk vi använder. Kanske kan vi prata engelska lite oftare och fimpa en del av våra interna begrepp och förkortningar, i de fall de inte tillför något.
Festen ja, hur slutade den? Efter en timme eller så hade humöret sjunkit så långt ner att det inte var ett dugg roligt längre. Jag smög ut genom dörren och in i mitt rum. Inte märkte någon att jag försvann och inte var jag särskilt stärkt att söka nya kontakter. Självförtroendet var naggat i kanten och jag bestämde mig där och då för att aldrig prata svenska i ett rum där någon i sällskapet inte kan språket.
Text: Ulrika Georgsson