Många väljer att tiga
I Sverige är vi ofta dåliga på att säga vad vi tycker. Rädda för konflikter går vi hellre och smågnäller utan att säga rakt ut det vi ser. Men om vi tränar på att ge och ta feedback kan vi kanske få mer jämställda och inkluderande arbetsplatser. Ulrika Georgsson, funderar på det i sin krönika.
Varför avbryter du mig hela tiden? Måste du höja rösten och peka med hela handen mot mig? Kan du sluta prata så nedlåtande om invandrare?
Tankar jag haft, men inte har sagt rakt ut. Tur är väl det, för de kryllar av fel och hade antagligen fått noll effekt om jag hade uttalat dem. Någonstans vet jag att man ska börja och avsluta med positiv feedback för att det konstruktiva ska nå fram. Och jag har för mig att man ska formulera sig i stil med ”Jag upplever... när du ...” Men jag är dålig på att ge och ta feedback, och det är jag inte ensam om.
Att vi människor är rädda för konflikter är en medfödd känsla, som enligt psykologen och socionomen Fredric Bohm är starkare i samhällen där man förväntas följa mallen. Och det är något som präglar svensk arbetskultur. Kort och gott är svenskar lite extra dåliga på det här med att säga vad vi tycker. Vi tiger hellre och går sedan och smågnäller över hur dåligt allt är.
Jag tror att vi kan tjäna på att vara lite rakare mot varandra. Förutom de mest uppenbara vinsterna, som effektiva organisationer och friska medarbetare (som ledarskapscoacher älskar att prata om på sina webbplatser), tror jag att det kan gå längre än så. Kanske kan vi rentav få mer jämställda och öppna arbetsplatser om vi är duktiga på feedback. Jag tänker att om vi är vana vid att säga vad vi tycker och lyfta obekväma saker blir det också lättare att säga ifrån när det verkligen behövs. Kanske har du någon gång ignorerats på ett möte eller fått en kommentar om ditt utseende som inte kändes ok. Men du sa inget. Ingen sa något, trots att många såg vad som skedde. En stor del av de som utsätts för sexuella trakasserier på arbetsplatser anmäler aldrig. De talar inte om det för någon.
Det kan förstås finnas många förklaringar till att vi inte berättar om det obehagliga. Osäkerhet kring var gränsen går och ojämn maktfördelning mellan inblandade personer kan göra att vi drar oss för att berätta. Och självklart kalkylerar vi risk kontra vinning innan vi öppnar munnen.
– Om jag räknar med att jag inte har något att vinna på att framföra kritik, utan snarare kan få bestraffning, säger Fredric Bohm, då väljer de flesta av oss att tiga. Och vi tenderar att bli mer konformistiska ju tydligare straff vi kan se framför oss.
Jag tänker i mitt stilla sinne på den hierarkiska forskarvärlden där studenter är beroende av betyg från lärare, doktorander är beroende av goda vitsord från professorer, och forskare är beroende av att citeras av varandra. Den som behandlas kränkande i den här världen funderar nog både en och två gånger innan hen anmäler, eftersom ärlighet kan straffa offret.
Så nej, det finns ingen quick fix på det här. Men jag tror att vi genom att öva på att säga det vi känner och tycker kan ta små steg framåt. Om vi tränar i det lilla, till exempel när vi blir avbrutna av någon gång på gång, så är vi förberedda på den dag då vi verkligen behöver säga ifrån.
Text: Ulrika Georgsson
Källa: Fredric Bohm, www.duochjobbet.se