När omgivningen inte matchar dina förutsättningar
Året är 2019 och Ulrika Georgsson är i full färd med att möta den nya lagen om digital tillgänglighet. Hon läser på om lagens alla delar och lär ut hur KTH:s webbredaktörer ska skapa innehåll, när hon plötsligt går in i väggen. Hon blir en av dem i behov av anpassningarna som görs med funktionshindrade i åtanke, och får en tankeställare.
För ett och ett halvt år sedan gick jag in i väggen. Min kropp sa ifrån, jag grät på jobbet, orkade inte läsa mail, blev sjukskriven i flera månader och gick i rehabilitering. En tuff resa – som många med mig har gått igenom – men som också gav insikter jag annars hade saknat. Strax innan hade jag förberett KTH:s webbplatser för den nya lagen om digital tillgänglighet. Ni vet, lagen som ska underlätta för dem med vit käpp, lässvårigheter, amputerad arm eller hörapparat. Inte kunde jag ana att jag var en av dem som senare skulle vara beroende av anpassningarna.
Där satt jag, hösten 2019, med ”utmattningssyndrom” på läkarintyget och kände mig riktigt dum i huvudet. Min hjärna var trög, jag hade svårt att förstå komplicerade texter, överblicka långa dokument och följa instruktioner. Och när jag skulle välja mellan mjölk från Arla eller Falköpings Mejeri var det ibland övermäktigt att fatta ett beslut. Hur det var att fylla i blanketter från försäkringskassan kan ni nog gissa er till.
En annan utmaning var staden. En full T-bana eller ljudet av ett utryckningsfordon gav mig rent fysiska symptom som hög puls och handsvett. Jag hade tappat förmågan att fokusera på en sak i taget, hörseln var ständigt på helspänn och minsta ljud distraherade. Min lösning var att gå på stan med hörselkåpor för att inte få panik. Under en kort tid fick jag uppleva det som somliga lever med år ut och år in – en omgivning som inte matchar ens förutsättningar.
Tack och lov finns det verktyg som underlättar, och det var vid återgången till arbete som det verkligen gick upp för mig varför jag gjort alla justeringar på webbplatsen sex månader tidigare.
Här är några reflektioner:
- Skärmläsaren är guld värd. Blir du som jag lätt distraherad av olika sinnesintryck eller tung textmassa kan du läsa upp innehållet på skärmen medan du blundar eller tar en promenad.
- Tack till er som använder mellanrubriker, korta stycken och illustrationer. Det underlättar när vi ska plöja igenom komplexa texter och hjälper ögat att navigera. Med rätt rubriknivåer går det även att tabba sig fram till rätt avsnitt och lyssna eller läsa bara det.
- Tack, KTH IT för att man kan stänga av bildspel. Det kan vara oerhört distraherande och till och med utlösa epilepsianfall när saker som rör sig snabbt på skärmen.
- Sist men inte mist – undertexter i videos är väldigt hjälpsamt. Då kan ett sinne få jobba åt gången och du kan välja om du vill lyssna eller läsa, om du har de förmågorna vill säga…
Idag är jag oerhört tacksam för att jag har fått tillbaks de flesta funktionerna och kan uppfatta (om än inte förstå) KTH:s innehåll, trots röriga webbsidor med mycket text. Överkänsliga sinnen och en lättstressad hjärna kommer jag nog få leva med, men det är ingenting i jämförelse med alla andra som lider av olika funktionsvariatoner. Jag kanske inte har någon vit käpp, men jag har upplevt känslan exkludering när omgivningen inte matchade mina förutsättningar.
Text: Ulrika Georgsson
