Bokslut efter sex år som rektor

– De saker jag pratade om på min hearing, innan jag började, som jag har satt mig före har jag genomdrivit. Mycket av den utvecklingsplan vi tog fram 2018 har blivit verklighet.

– Pelarna är jag också nöjd med, de har varit tydliga och bra att staga upp allt vi gör inom forskning, utbildning och samverkan med, konstaterar hon och betonar att det är ett lagarbete så klart.

Att göra ett bokslut efter sex år är inte det enklaste - ett oräkneligt antal beslut, strategiska satsningar och förändringar senare.

Omorganisationen av skolorna från tio till fem, utvecklingen av framtidens utbildning, nyorientering av KTH som internationell aktör, samordning av verksamhetsstödet, lanseringen av KTH:s sjätte plattform inom industriell transformation, satsningen på Climate action center och satsningar på mångvetenskapliga miljöer såsom KTH Food är några av alla saker på listan som kan bockas av.

– Utan KTH:s alla duktiga forskare, lärare och studenter samt administrativ personal och nära medarbetare hade det naturligtvis inte varit möjligt. Det har vi lyckats med tillsammans.

På ett övergripande plan är andra exempel på utveckling under Sigbritt Karlssons tid ökad synlighet och bättre placeringar på THE och QS- rankinglistor. Hållbar utveckling och inte minst jämställdhet och värdegrund har varit andra viktiga delar.

– Ja, det är jag nöjd med. Jag tror vi lyckats förflytta folks tankar där lika förutsättningar för män och kvinnor blir en naturlig del på KTH.

Vad har varit svårast i rollen som rektor?

– KTH är en stor arbetsplats och att nå ut till alla är en utmaning. Jag tycker också personalärenden av olika slag ibland har varit svåra och medfört dilemman då du som ledare omöjligt kan eller ska göra alla nöjda. Tendensen att anmäla varandra på lösa grunder är också olustigt oroväckande. Sen tillägger hon med ett leende:

– Att folk förväntar sig att man ska säga något klokt – alltid.

Vad har varit roligast?

– Även om jag som person inte alltid trivs med att vara i fokus är det fantastiskt kul att få vara i händelsernas centrum och ha tillgång till så mycket information om vad som händer på KTH. Att ha förmånen, återigen tillsammans med andra, att bestämma riktningen. Sätta igång saker och se dem gå i mål. Det kommer jag nog att sakna lite. Just det- studenterna och THS vill jag nämna också, de talar ofta klarspråk och är ibland vettigast av oss alla.

Är det något som förvånat dig?

– Nja, eftersom jag varit så länge på KTH med ett mellanspel i Skövde hade jag en ganska klar bild av verksamheten. Sedan om jag haft en tanke har den alltid blivit bättre när jag bollat med andra.

Sigbritt Karlsson nämner, under intervjun i rektorsalongen, två saker som ändå förbryllat henne genom åren. Dels det så kallade trädgårdstomtesyndromet att rektors närvaro i olika sammanhang är så symboliskt viktig oavsett innehåll som kanske berättar något om en föråldrad syn på hierarki. Dels den flathet hon ibland märkt av där folk kan säga saker och hålla med i korridoren, men när det bränner till står man ofta där ensam.

– Kanske är det en rädsla om att det är ens egen tur nästa gång. Båda dessa saker tror jag är viktiga att jobba med. Det ska vara högt i tak på ett lärosäte som KTH.

Vad ska du göra nu?

– Jag går tillbaka till institutionen, skriver kanske lite review-artiklar. Sedan har jag ett antal uppdrag i olika råd och styrelser. Men jag är väldigt mycket en arbetande och läsande människa så det lär jag fortsätta med på olika sätt.

Den första december går det inte längre att ställa klockan efter Sigbritt Karlsson.

Text: Jill Klackenberg
Foto: Anja Callius