”Saknar det kreativa småsnacket”

Nicole Kringos , professor i vägteknik, har varit på campus vid tre tillfällen efter att direktiven om distansarbete kom tidigt i våras. Alla gånger har lokalerna och labben gapat tomma.

– Jag har uppmanat alla i min grupp att jobba hemifrån. Vi träffas på nätet, med zoom-möten en gång i veckan, säger hon.

Delar av forskningsarbetet har lagts på is, annat har ställts om:

– Labbexperiment, konferenser och workshops som involverar industripartners har inte kunnat genomföras. Men de som planerat för labbarbete har i stället kunnat skriva forskningsansökningar eller gjort litteraturstudier som inte hunnits med tidigare.

Särskilt kontakterna med näringslivet har fått stryka på foten.

– Nedgången i ekonomin har tyngt många inom industrin, och då blir forskning och utveckling inte något som de prioriterar. Men det kommer vi förhoppningsvis kunna komma i kapp med under hösten.

En utmaning har varit att upprätthålla kontakterna inom forskargruppen, inte minst med internationella doktorander och forskare.

– Många av dem har känt sig isolerade och det har varit viktigt för mig att ha koll på hur de mår. Det är svårt att veta när man sitter bakom en skärm, man får inte tillräcklig kontakt för att kunna se saker i rätt perspektiv, säger hon.

Även Lina Bertling Tjernberg , professor i elkraftnät, befarar att en kärvare ekonomi i spåren av corona kommer att påverka forskningen. Hon utvecklar metoder och modeller för att stödja beslut inom energiomställning och vid elektrifiering. 

– Det kan exempelvis gälla havsbaserad vindkraft, ett område som direkt kan beröras av inställda investeringsbeslut eller av att finansiärer skruvar ner sin budget.

Rent praktiskt har hennes forskning rullat på under våren, även om en del internationella kontakter varit svåra att hålla liv i.

– En gästdoktorand från Kina reste hem innan vi setts, en doktorand från Etiopien är i Sverige men vi har inte kunnat arbeta vid samma bord, en student från Frankrike sitter i Holland, säger hon.

Att regelbundet mötas digitalt har varit nödvändigt för att kunna fortsätta arbetet som planerat, men bristen på fysiska möten har varit begränsande.

– De personliga mötena är mycket viktiga och det har krävts mycket ansträngningar för att hålla inspirationen och tempot uppe under den här tiden, säger hon.

Det svåraste har varit att kombinera arbete och privatliv. Lina Bertling Tjernberg och hennes man hade just kommit hem till Sverige efter en tjänstledighet när coronaepidemin bröt ut.

– Vi tvekade att lämna barnen till förskolan på grund av osäkerheten kring utvecklingen av pandemin. Den första tiden arbetade vi heltid hemma med två små barn att ta hand om. Det höll på att knäcka oss.

För Erik Almlöf , doktorand på transportforskningslabbet ITRL har pandemin lett till en intensivare arbetsvardag. Minskat resande i samhället under coronakrisen har föranlett labbet att inleda studier om storstadsbors ändrade resvanor. Erik Almlöf är mitt inne i en undersökning om kollektivtrafiken.

– För egen del har jag blivit bättre på att arbeta hemifrån, med mer disciplin än tidigare, säger Erik Almlöf, som saknar den sociala samvaron och de spontana mötena.

– Jag är riktigt orolig över att det kreativa småsnacket har försvunnit. Till exempel att en kollega berättar om sitt projekt under avdelningsmötet och att jag sedan fångar upp henne vid kaffet. Spontana möten är viktiga, det är då vi kommer på de mest intressanta idéerna!

Arbetsmiljön är en fråga som engagerar. Martin Edin Grimheden , prefekt på institutionen för maskinkonstruktion, tycker att distansarbetet utvecklat möteskulturen.

– Jag tror aldrig vi kommer att återgå till det ”normalläge” vi hade tidigare. Vi har till exempel rest väldigt mycket och haft låg närvaro på våra gruppmöten. Nu har vi fått helt andra digitala möjligheter, möten har effektiviserats mycket av att närvaron ökat, så jag tror att vi kommer att fortsätta så oavsett var i världen vi befinner oss.

Text: Christer Gummeson