En JML-nybörjares spaning

Det är dags för workshop med JML-gruppen och jag läser på lite om jämställdhet på min kära arbetsplats och baxnar. ”Endast cirka 25% av studenterna och 20% av fakultetsanställda på ITM är kvinnor,” skriver Sofia Ritzén 2018. Kan det verkligen stämma? Jag som uppfattar KTH som hyfsat jämställt och i jobbet som kommunikatör möter jag en hel del framgångsrika kvinnor. Jag inser att det finns mycket att gräva i för att förstå bättre.

Jag letar fakta och konstaterar:

• 18% av professorerna på KTH är kvinnor, 82% är män.
• 1 av 7 prefekter är kvinna
• 30% av enhetscheferna och centrumföreståndare i fakulteten är kvinnor
• Inom administrationen arbetar drygt 80% kvinnor och 17% män och där är andelen manliga chefer bara 9%.
• 33% av ITM-skolans nyantagna på civilingenjörsprogrammen är i höst kvinnor.

Självklart säger de här siffrorna något om hur mycket resurser och inflytande kvinnor och män får. Men hur får man tjejerna till KTH? På uppropet i augusti såg jag glädjande nog många unga tjejer som skulle plugga energi och miljö, men i kön för blivande maskintekniker lyste de med sin frånvaro.

Ojämlikheter behöver inte per automatik innebära problem, men jag tänker att det är speciellt att vara i minoritet. Vi har exempelvis stor etnisk blandning på KTH, som till exempel på materialvetenskap där många av kollegorna är från en helt annan världsdel. Hur ser villkoren ut för minoriteter då?

Precis som det är speciellt att som ensam vit man vandra omkring på en gata i Kairo kan det vara speciellt att vara enda kvinnan i rummet eller enda mörkhyade personen eller enda personen under 50 år. Det kommer vi inte ifrån.

Så är det dags för JML-gruppens möte.

”Ett problem för kvinnliga professorer är att de måste sitta med i så många nämnder”, säger en deltagare. ”Ofta har nämnderna nämligen en målsättning på 50/50-fördelning mellan könen, men så ser ju inte fördelningen ut bland professorerna. Följden blir att kvinnorna får lägga mycket tid på dessa möten, vilket förstås kan gå ut över deras övriga arbete.”

Det är lite så här med JML-frågor. En del är konkreta, men många är diffusa och består oftast av ett antal fragmentariska iakttagelser som är svåra att mäta och sätta fingret på. Det handlar ibland om strukturer och ibland om det som sitter i väggarna - kulturen. Kulturen som präglar fikarum, möten och konversationer kollegor emellan.

Jag minns en gång när min kommunikatörskollega (kvinnlig sådan) kom tillbaks efter ett möte och med matt röst sa: ”Jag fattar inte vad som hände. Jag var kallad till ett möte med ett gäng forskare. Men vid bordsrundan när alla fick säga några ord om sig själva och sitt arbete hoppade de över mig. Och jag sa ingenting. Blev bara helt paff och kände mig dum.”

En annan kvinna som precis fått sin professur sa för några år sedan: ”Äntligen! Det är otroligt hur lång tid det har tagit för mig att få den här utnämningen. Det känns som att jag har blivit mycket mer granskad och har fått jobba mycket hårdare än mina manliga kollegor.” Professorns ord har följt med mig och jag kan inte riktigt bli kvitt dem.

Jag vet inte hur det ser ut på alla avdelningar på ITM-skolan, men jag vet att jag ska göra mitt bästa för att inte fastna i fördomar. Steg ett var att gå med i JML-gruppen som precis har dragit igång, för att lära mig mer och bidra med konkreta lösningar.

Steg två var att häromdagen visa för ITM:s webbredaktörer hur man kan undvika fördomar och klichéer i bilder.

Nu går jag och funderar på om jag vid nästa fotografering av servicecenter kan få tjejerna att byta roller med vaktmästarkillarna.

Text: Ulrika Georgsson